Aftonbladet – 10 januari 1868, sida 3

Potpourri. Isnehåll: Två celebriteter vid Boulevard Montmartre. — Ett dekret af kejsar Napoleon. — Dimensionerna hos några stora gerskor. — Ett nytt prof på feniernas grymhet, — ruinerad markis och hans charmanta markisinna. — Gör aldrig om det bara! fan har från Paris skickat oss ett nummer af en tidning, som kallar sig L Auvergnat, tidning för kolhandlare, vattenbärare, jernskri äpsbandlar e, paraplyhandlare, kaninskinnshandlare och äfven för folk ur de högsta kretsar.. Tidningens första sida upptages af två kolorerade charge-porträtter: af Henri, den bekante garconen på Cafö de Sutde, och af Jules, cafcts hederliga huskatt. Första ledande artikeln i det oss tillsända numret af tidningen handlar om Henri och Jules, såsom varande boulevard Montmartres celebriteter, Henri genom sin uppmärksamhet och påpasslighet och sina qvicka repartier, Jules för sin sällsynta intelligens och lättja. Expositionen, säger tidningen, har tillåtit Henri att för alla främlingar, men isynnerhet för studenterna från Upsala lägga i dagen hela blidheten i sin karakter, sin s äfvan att vara till nytta för alla som blifvit honom rekommenderade. Också hafva Upsala-studenterna, förtjusta öfver hans förekommande artighet, egnat Henri en rättvis gärd af deras tacksamhet: vår premier garcon har nemligen fått emottaga tacksägelscr i Stockholms Moniteur. Hvilken heder för honom och för hr Lechenau (cafets egare) sedan! En skarp satir, i form af ett dekret af Napoleon, har i Paris blifvit satt i omloppi dessa dagar och läses mycket i arbetareverkstäderna i Faubourg S:t Antoine, utan att polisen dock brytt sig om att lägga beslag på dokumentet. Dekretet börjar så Napoleon. III, fransmännens kejsare genom påfvens nåd och zuavernas vilja, allom dem som detta läsa helsning och kartescher, välsignelse och chassepot! Art. 1. Markis Dupanloup,. biskop af Orleans, är utnämnd till rigsminister efter marskalk Niel; som blifvit beklädd med kyrkstötsv; ärdigheten i S:t Roch. Hr biskopen af Poitiers har blifvit utnämnd till statsminister efter hr Rouher, som på begöran undfått kyrkoherdebeställningen i Saintour —-—-— I denna ton följa tjugu artiklar, Slutet på det kejserliga dekretet lyder sålunda: Öhassepot, som i Italien gjorde underverk, har blifvit kanoniserad. -Msgr Dupanloup har fått i uppdrag att verkställa föreliggande dekret. Gifvet 1 Paris i erkebispens palats den 18 Brumaire 1867. Napoleon, (kontrasigneradt:) Eugenie. Sedt och gilladt af påfliga: legaten msgr Chigi. I somras, vilja vi minnas, Töretog sig en högst ogrannlag ronikör i en Parisertidning att meddela tillförlitliga uppgifter om de förnämsta pariser. -skådespelerskornas ålder — deras verkliga ålder. Uppgifterna gjorde oerhördt uppseende, åtskilliga tidningar ropade på skandal, men meddelade dock de förargliga årtalen. Mademoiselle Dejazet var äldst, det ste man då förut, men man förvånade sig ver att de yngsta skådespelerskorna ändock voro så gamla som uppgifterna angåfvo. Nu har en annan kronikör, hr Ed. Dangin, genom att genomgå klädsömmerskornas vid stora operan måttböcker, lyckats få reda på åtskilliga sångerskors omfång kring lifvet, bröstets bredd, vadens tjocklek och fotens längd, allt noga uttryckt i centimetres. Och han meddelar dessa1 så hög grad intressanta mått. Mademoiselle Sass (förr fru Sax) är främst såsom den ståtligaste: lifvet 72, bröstet 47, vaden 42, foten 37 centimetres. Mademoiselle Bloch öfverträffar den förra i enskilda partier, t. ex. vaden 44 centimötres. Bäst växt tycks mademoiselle Mauduit vara: lifvet 50, tet 40, vaden blott 32 centimetres, tyvärr är foten 34 centimetres lång. Hr Dangin har förvärfvat sig samtids och efterverlds tacksamhet för sitt pikanta utdrag ur dimensionsboken. Det anförda torde vara nog för svenska läsare. De stackars fenierna tro då engelsmännen om allt, en vacker dag äro väl två så stadiga konstruktioner som Towern och drottning Victoria bortförda och naturligtvis är det fenierna som beredt Londonboerna denna öfverraskning. Det är väl denna engelsmännens öfvertygelse om att fenierna äro i stånd till allt som framkallat följande hemska historia om ett fenierdåd i dessa dagar begånget i London. Det var här om natten, klockan var 1, några irländare stodo i en återvändsgränd i i Bermondsey och väntade på Richard Graves. Han kom ändtligen. De frågade honom om han var fenier. Då han svarade nej, rusade de på honom och släpade honom in i ett hus, hvars port de omsorgsfullt stängde. Richard Graves såg sig snart omgifven af en hop irländare, som sago allt annat än änskapliga ut. Hvar och en af dem hade knif i handen. Graves skälfde som ett asplöf. Vi äro allesammans fenier, sade till honom en person, som tycktes vara chefen, hvad är du? Jag är engelsman, stammade Graves, mera död än lefvande. År du fenier? Graves var moltyst. Är du fenier? röt chefen i hotande ton. Nej! Så mycket värre för dig. Ropa genast: lefve den irländska republiken, förbannad vare drottningen och alla andra tyranner i verlden! annars är du dödens barn. Jag är icke fenier! skrek Graves, hvars förtviflan ingaf honom mod. Godt! Till verket då, go vänner! Graves blef nu kastad på en säng, flera karlar fattade i hans armar och ben, andra hvässade sina knifvar mot de skinnskodda tröjärmarne. Låt OSS såga af honom högra benet!