Aftonbladet – 10 januari 1868, sida 3

med en såg och den ohyggliga amputationen började. Gräsligheten räckte en qvarts timme. I det ögonblick benet föll ned på golfvet var Graves förfärlig att skåda, fradgan stod kring hans mun. Dessa vidunder till menniskor släpade honom sedan in i en källarhåla och skyndade sig från stället. Slutligen hördes Graves skrik af polisen och den stympade karlen blef förd till sitt hem. Postscriptum. Det är nödvändigt att meddela, att Graves högra ben var af trä. Pariserpubliken har i dessa dagar varit högst trakterad af en rättegång, som hvad pikanta detaljer angår torde ha väckt större intresse än t. ex. processen mot dem, som deltogo i demonstrationerna vid Cavaignacs graf, mot deltagarne i hemligasällskap 0. s. V., ty här är fråga om en skandalrättegång af sådan beskaffenhet, att den till och med i Par hörer till sällsyntheterna. Förhållandet är följande: I Paris bor bland många mystiska markiser äfven en, som bär det mest arristokratiska namn; hans markisinna deremot ett högst gement. Det är markisinnans fader och moder, ett fattigt åkarefolk, som instämt markisen och markisinnan till Tribunal Civil för utbekommandet af ett årligt underhåll. Kärandena heta Schumacher, mannen är fiacrekusk, 63 år gammal, hustrun är 56 år. De yrka att deras dotter och måg, grefvel de Guerry, de Beauregard, de Monbreuil, markis dOrvault, skola utbetala till dem i ärlig pension tillsammans 3000 francs. Schumachers ha hittills lefvat af sina två fiacrar, den ena äckt, afsedd för vintern, den andra öppen, för sommaren, men på sista tiden hade de blott gjort förluster på sina två hästar och åkdon, ehuru mannen från morgon till sent på natten suttit på sin kuskbock och hustrun kött hushållet, ansat hästarne och rengjort åkdonen. Schumacher har dessutom brutit af sitt ena ben två gånger och kan ej längre stå ut med de strapatser, som åtfölja hans yrke. Familjen bor i ett ruskigt hybble i Montrouge. Markisens deremot bo utomordentligt elegant, betala 11,000 francs i hyra för sin våning, bestå sig fyra betjenter, hästar och vagnar, som ådraga sig alla kännares beundran. Några barn ha deicke. Enligt det mellan markisen och Katarina Schumacher 1866 afslutna giftermålskontrakt finner man, att hon, 36 år gammal, medfört i boet en kontant förmögenhet af öfver en million francs samt garderobe, mobilier, pretiosao.s. V., värderadt till mer än 380,000 francs — och för allt detta fick hon rättighet att bära den 82-årige markis dOrvaults namn. Egentligen egde markisen knappast mer än sitt namn, han sålde det också för vissheten att få tillbringa återstoden af sina dagar i rikedom och öfverflöd, såsom han varit van. För öfrigt var detta blott kronan på ett lif, som hör till de mest äfventyrliga. Markisen inträdde i det första kejsarrikets tjenst såsom militär efter det han sett 22 medlemmar af sin familj dö för guillotinens hugg. Markis de Monbreuil, såsom han då hette, blef sqvadronschef och riddare af hederslegionen.. Den 31 Mars 1814, den dag då de allierade höllo sitt intåg i Paris, fästade en elegant ryttare i de allierade furstarnes svit allas ögon på sig. Han hade bundit hederslegionen vid sin hästs svans på det sätt att ordenstecknet släpade i gatsmutsen. Denne ryttare var markis de Monbreuil! Några ögonblick derefter såg man honom slunga femfranes-stycken ut bland folkmassan och sjelf fastgjorde han kring halsen på Napoleons staty på Place Vendöme det tåg, hvarmed statyn skulle ryckas ned från piedestalen. Kort derpå erhöll han af Talleyrand en fullmakt, rörande hvars innehåll på den tiden tvistades mycket; kanske stod den i sammanhang med följande tilldragelse: den afsatte konung Jeromes gemål begaf sig från Paris för att gå i landsflykt; i Fontainebleau-skogen blef hon öfverfallen af markis de Monbreuil och frånröfvad ett chatull innehållande 84,000 francs i guld och hennes diamanter. Till dylika röfvarebragder tyckes markisen dock ej haft bemyndigande, ty han blef ställd till rätta och den 18 Maj 1818 dömd till 5 års fängelse. Han kom dock aldrig att utstå sitt straff, ty han rymde till England, der han vistades flera år. Ar 1827 uppträdde han åter i Frankrike. Den 21 Januari nämnde år firade franska hofvet med stor pomp i basilican i St. Denis årsdagen af Ludvig XVI:s afrättning. Hela hofvet var närvarande, då midt under festligheten Monbreuil plötsligt framträdde ochi konungens och hans svits närvaro slog den 3-årige Talleyrand ett slag i ansigtet. Härör blef Monbreuil den 27-Febr. 1827 ånyo dömd till 5 års fängelse samt 500 francs böter. Från den tiden var markisen försvunnen och ett biografiskt arbete omtalade till och med, att han dött 1855, men markisen lefver ännu i dag till sin skam. Hans nuvarande hustru, hvars nom de campagne var Catherine dela Bruyere, var en dam, som lät sina beundrare betala sig dyrt och utom kontanter tog hon äfven vexlar med erkändt goda namn; hon var nog artig att ej på förfallodagen ansätta sina gäldenärer om de blott erlade en hygglig discretion; men när hon blef markisinna de : Monbreuil blef det annat af, hennes man tog hennes affärer om hand och han mdref hustruns fordringar med oblidkelig stränghet. Sådana äro svarandenas antecedentia. Två fakta till de andra böra vi anföra, hvilka fullständiga karakteristiken af dem sjelfva och något litet också af den tid, i hvilken de lefva. Det ena är, att markisen jemte en pension om 2700 francs årligen, som hans familj betalar, uppbär ytterligare 2500 francs årligen ur inrikesministeren på befallning af kejsar Napoleon UI. Det andra att kärandenas advokat ej otydligt beskyller dottern för att om föräldrarne och vissa mellan dem r 1854 förefallna uppträden utsprida underrättelser i ändamål att göra domstolens 1e