Aftonbladet – 10 januari 1868, sida 3

VV a verläggningarne, så till sägandes ge kropp och form åt de tankar, som röra sig hos folkets ombud. Härvid kommer det an på att lyssna rätt och komma i lagom tid, icke för tidigt, men icke heller för sent; ty ofta kan en råga det ena året förkastas, som genom ett långt och tyst förarbete är färdig att på en gång skjuta i höjden och till ett kommande är nästan dominera de öfriga. Då gäller det för regeringen att liksom känna i luften hvad som skall komma. Dröjer hon då efter, går folket ifrån henne. För att en regering skall blifva i tillfälle att erfara representanternas åsigter i. särskilda frågor, behöfves icke stora hopar af merendels ganska ösliga motioner: jag vore nästan färdig att ästa motsatsen, nemligen att den stora mängd af utskottsbetänkanden, som erfordras att aflifva motioner, är en stor fiende till godt utskottsarbete och verkligt upplysande kammardiskussioner. Men dermed vilja vi ör ingen del genom några ytterligare lagand inskränka den enskilda motionsrätten, som är en vacker egendomlighet för den svenska riksdagen. I seden önska och hoppas vi att en viss måtta och återhållsamhet skola göra sig gällande, nemligen att man skall ställa fortfarande allt större och större fordringar på sig sjelf och rygga tillbaka för väckande af slager, som helt och hållet sakna sympatier. Det naturligaste vore väl att ingen enskild representant väckte motion i andra ämnen än dem, som han i grund studerat, eller sådane, som angå uteslutande lokala angelägenheter. Icke illa vore det också, om vigtigare motioner framställdes mera kollektift, eller åtminstone med instämmande af två eller flera. Sadane förslag, som ej kunna tillvinna sig ett par personers understöd utom motionärens, förtjena sällan ens att remitteras till ett utskotts behandling. Likaledes vore det ganska nyttigt om vigtigare motioner väcktes samtidigt i båda kamrarne. Det gifvas frågor, som icke kunna falla, ehuru de vid första framställningen ej vinna full framgång, men som icke heller kunna kallas för tidigt väckta, emedan de äro ett rent uttryck af ett växande tidsmedvetande. I sådana fall får motionären ej stanna vid första försöket, utan måste framträda den ena gängen efter den andra och utvidga sin terräng. Bland motioner af detta slag ville vi sätta hr Bovins om dödsstraffets afskaffande i första rummet. Denna fråga skall ovilkorligen hvarje riksdag återkomma, tills den far ett tillfredsställande svar, och vi kunna ej tro att det skall dröja särdeles: länge. Itt annat forhållande är det med hr A. Björcks motion om embetsverkens reorganisation. Den vidtomfattande undersökning detta arbete föranledt, skall ingalunda vara örlorad, äfven om man ej i allt finner den: uttömmande, och vi hoppas derföre, att hr Björck ånyo framställer sin motion i ännu mera genomtänkt och klarnad form, och att den genast måtte bli remitterad till ett särskilt i stället för ett tillfälligt utskott. Hr Hierta hade vid förra riksdagen två vigtiga motioner, hvilka vi önska återse vid den nu förestående. Den ena, om civiläktenskapet, torde väl fordra något längre tid :tt göra sig rätt senterad. Skada att motionären genast i början prutade af hälften af sin riktiga princip och släppte efter ett godt stycke af andra hälften i tillämpningen. Hans andra förslag, om äktenskäpsförord, väckte mer och mer sympatier under riksdagens lopp och wann erkännande has sjelfva lagutskottet, ehuru betänkandetysåkade bli för otympligt. Men bättre lycka nästa gång. Det är troligt att hr Hedlunds motion om vissa helgdagars indragning icke heller denna gång skulle leda till någon påföljd, men det vore af flera skäl önskligt att den åter väcktes. Det längt n obetydligaste är i våra ögon att motionären verkligen har att fordra ägot slags erkännande för sin frimodighet att bringa ä bane ett ömtåligt ämne och något slags upprättelse för det högst obehöriga sätt hvarpa man från flera båll sökt förhatliggöra densamma. Det är en stygg vana i vårt land att tidt och ofta och i alldeles oträngda mål inmänga qvasi-religiösa talesätt och förebära religiösa intressen. Det finnes intet land i verlden med en sådan massa af hvilodagar som Sverge; ty i katolska länder årbetas, såsom bekant, äfven å helgdagar. Nu vet också hvar och en huru dessa extra helgdagar vanligen användas. I städerna må man endast besöka en större verkstad på en tredjedags morgon för att rtyga sig huru ringa uppbyggelse den föregående helgdagen medfört, och den som någonsin sett ett större hushåll på landet vet ganska väl huru de många helgdagarne af den tjenande klassen vanligen pinsamt framgäspas öfver psalmboken när de ej upptagas af dansnöjen eller andra likartade tillställningar. En half timmas daglig ledighet från kroppsarbete skulle för tjenaren bestämdt medföra långt bättre resultater för sedlig och religiös odling än de många sammanhängande högtidsdagarne, och det vore bestämdt till fördel för den sanna religiositeten, om deras antal behörigen inskränktes. Men icke ens detta behöfver bli följden af motionens antagande, och de landtkommuner, der man anser sig behöfva helgdagarne att upphvila kreaturen, kunvagerna besluta att fira i svit två och tre helgdagar, der så bär åt. Ett stort godt vore redan vunnet, om kyrkostämman en gång de facto finge börda till sig den lilla autonomi i fråga om gemensamma andaktsöfningar, som motionen innebär, och som den nu alldeles saknar. Ty för närvarande inskränker sig kyrkostämmans befogenhet i kyrkliga ämnen till att besluta om kyrkotakets tjärstrykning och dylikt; hon är med ett ord en förklädd kommunalstämma med presten till ordförande i alla frågor, som röra ecklesiastik ekonomi, och ingenting vidare. Om derföre t. ex. en kommun har sockenstuga och klockarebostad under samma tak, så besluter kommunalstämman om brädfodring af två knutar, men vid frågan om de båda andra byter ordföranden plats med pastor loci och en ny protokollsbok framtages; eller kommunalstämman besluter, såsom det nyligen lärer inträffat i en kommun ej många hundra mil från Stockholm, att ur en af de profana sockenkassorna skulle anslås lån till en behöflig skolhusbyggnad, ett beslut, som samma personer strax derpå i egenskap af kyrkostämma förkastade. Att öfverhufvud taget det nya riksdagsmaskineriet genast ifran början opererade mycket väl är, såsom jag tror, erkändt äfven af den nya riksdagsordningens mest afgjorda motståndare. Detta är så mycket mer anmärkningsvärdt, som kamrarne, utom utskottsarbetena, talmanskonferenserna och