Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 3

Han försökte icke öfvertyga henne, före brådde henne ej, utan sade blott: Gud skall nog leda dig på en god väg — frukta ingenting; för alla menniskor finnes en väg till lyckan om de blott låta sin himmelske fader Jeda dem dit. Godnatt, Mary. Godnatt, svarade Mary och hennes ögon fylldes af tacksamhetstårar; godnatt, min fader. Han lade sin hand på hennes hufvud och nedkallade himlens välsignelse öfver henne; derpå steg han i båten och försvann i den sifverstrimma månljuset göt öfver vattnet. Den unga flickan smålog genom tärarne. Så mörkt det var vid middagstid, då han fan henne! — så ljust nu då han lemnade henne! Mary Derwent var från denna dag alldeles förändrad. Hon förstod numera ej hvad som förut hade fyllt hennes tankar, förstod ej sig sjelf före denna tid. Nu hade hon genom ett enda slag, så att säga, mognat i lidande; hennes småleende blef sorgset likasom uttrycket i hennes ansigte; det såg ut som om hon var trött vid lifvet och vid allt lefvande. Hon deltog aldrig mera ide andra barnens lekar. När skrattet och munterheten hade nått sin höjd på lekplatsen, vandrade Mary ensam bland bergen eller vid flodstranden, der hon kunde sitta timme efter timme och se på det rinnande vattnet, fördjupad i tankar och undrande på de ljufva drömmar, som vid denna tid fyllde hennes sinhe, liksom till -ersättning för hvad hon stundom led. Ensam i naturens sköte — endast der kunde hon glömma det tryckande medvetandet om sitt vanlyte -— fann hon nu en ny källa till glädje, som för henne var en verklig välsignelse; hon tyckte sig nemligen kunna se upp till den Högste, tyckte sig komma honom närmare genom att betrakta den herriiga natur, som var krans