Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 3

droppa af bitterhetens kalk utan att vilja tömma den till sista droppen, som om dessa själsmarter vore en njutning, kunde hon ej läta bli att litet otåligt upprepå sin fråga: Kan du då inte säga mig hvad det var? Jane hade snabb fattningsgåfva och var, med alla sina fel, verkligen godhjertad. Då hon såg det pinsamma uttrycket i systerns ansigte, ställde hon sitt svar mera enligt sin egen grannlagenhet och godhet än enligt den omustliga sanningens fordringar. Åh, det är ingenting, sade hon; flickorna tyckte så mycket om dig och du var alltid deras favorit, då vi voro i skolan, och derföre tycka de illa vara att du aldrig bryr dig om att träffa dem. De tro att du har blifvit stolt sedan du började läsa så mycket och tala så fint. Du behöfver ej arbeta som vi andra,och derföre tro de att du föraktar dem. O, det är ju en lycka att finna sig. eftersökt af dem, som vi föreställt oss hafva dragit sig undan för oss!... Tårar stodo i den puckel: yggiga flickans ögon, men blicken strålade då hon sade: Det är icke detta, syster. Jag har hållit af dem alla under dessa år som jag icke sett dem; men sedan den dagen då vet — syster, du är så god och, ack! så vacker, men du kan ej drömma om hvad en sådan stackare som jag måste känna vid åsynen af lyckliga och glada menniskor, som roa sig tillsammans. Utan deltagande, utan vänner, krokig och -puckelryggig! Säg mig, Jane, är jag icke ryslig att se he Det var första gången i sitt lif som Mary låtit dylika ord Ng sig. Hon yttrade dem med en stämma, hvari genljöd all den bittra ångest som inneslöts i hennes hjertas djup. Hon kastade sig nedi gräset och dolde ansigtet i händerna, och nu, då man ej såg de älskliga dragen, måste man medgifva att Hennes gestalt var nästan förfärlig,