Aftonbladet – 8 januari 1868, sida 3

råa ok BR eat VG anor ae AE fåt ee ROTE enter henne flott. KERSTIN SNR ön Till utgifoaren af Aftonbladet. Om det är sannt, herr redaktör, att ett lands politiska skick beror lika mycket på sed och häfd som på skrifven lag, skall ni säkert, lika med mig, finna önskvärdt att, sedan vi för nationalrepresentationens utöfning fått en god grundlag, äfven en god coutume bildar sig, som underlättar dess operation och liksom minskar friktionen. — Det är i sådant afseende jag ber er tillåta mig nyss före öppnandet af den andra ur samfälda val utgångna riksdagen framställa några tankar till edra läsares begrundande. Det hette i en officiel engelsk depesch 1854, nyss före vestmakternas deltagande i det orientaliska kriget, we are drifting into war. På samma sätt kan man gerna säga, att för allt det motstånd, som våra statsmakter, så ofta frågan om ministerstyrelse ända ifrån 1809 års revolution varit väckt, städse satt sig emot dess införande, ochi trots af den försigtiga förtegenhet den nya grundlagen i detta fall iakttager, har tidens strömsättning så sakta fört oss ut i det parlamentariska regeringssättets flodfåra, och numera lärer väl, äfven om den vore önskvärd, någon återgång icke vidare vara att tänka på. Med eller utan konseljpresident har statsrådet blifvit en ministere, och såsom en ministere måste det möta riksdagen, om det skall kunna bibehålla dennas och landets aktning och förtroende. För en så kallad organisationsriksdag kunde det gå för sig att se de ur konungens statsråd valda folkrepresentanterna sitta stumma och passiva på sina embetsstolar — utan att en enda gång intaga sina representantplatser — och utan undantag inskränka sig till att meddela upplysningar eller på sin höjd emellanåt tala i sådana frågor som rörde regeringens anslagsfordringar, men. märkligt öfverlemnande lagstiftningens initiativ helt och hållet i den andra statsmaktens händer. Detta kan ej länge bära sig. Riksdagen har annat att göra än att sitta och bita hufvudet af ett tusental enskilda motioner; i allt det väsentliga och normala, som rörer samhällsutvecklingen, väntar representationen hädanefter förslagerna från regeringen. Hvad väntar då den nu sammanträdande riksdågen i propositionsväg af den. första statsmakten? i förbigå dervid helt och hållet statsregleringen och armeorganisationen och inskränka oss till det sociala arbetsfältet, som man hittills hufvudsakligen sett plöjas, tant bien que mal, medelst — vördsamma motioner. I allraförsta rummet har landet anspråk på regeringens omtanka för en förbättrad kre ditlågstijtning. Skall nationen ännu lefva ett sjelfständigt Nf, skall den utan att alltför djupt behöfva rodna, kunna se andra folk i ansigtet, hvilka försträcka oss medel till våra jernvägsbyggnader och våra hypotekslån samt genom handelns band med oss sså i den intimaste beröring, så måste det bli ett slut på sådana ekonomiska skandaler, hvarpå det sista året varit så förfärligt rikt, och hvarpå spolieringen af Örebro enskilda bank under sjelfva julhelgdagarne hällde rågan. Beklagligtvis är det nu så, att utan en fullkomlig pånyttfödelse af de moraliska begreppen, hvad ekonomiska förhållanden angår, lära ej de bästa lagar göra tillfyllest. Atskilligt kan emellertid äfven på det sistnämnda fältet uträttas, och det på tvenne sätt. Realkrediten, som nu är död, eller åtminstone skendöd, kan och måste återväckas genom mera betryggande a rörande inteckning i fast egendom, och de, som vilja saken, måste, huru mycket det bjuder emot, ändtligen beqväma sig att vilja medlen. A andra sidan kan och bör samtidigt något göras att inskränka konsumtionskrediten mom behöriga gränser. ÅAfven här möta de obotfärdigas förhinder, särdeles från deras sida, som låtsa sig föra demokratiens talan, ehuru dessa bäst borde veta, att det för arbetaren icke finnes någon politisk sjelfständighet om den ej är byggd på ekonomiskt oberoende. Endast borttagandet af handelsböckers vitsord vore en välgerning, som ej hbehöfver kosta många penndrag ellev vidlyftiga diskussioner. Att värna den fattiges egendom-är hvarje styrelses första pligt, och att sådana tankar K för vår nuvarande regering äro främmande, sluta vi af den för några veckor sedan tillsatta komiten för beredande af en förbättrad ger för sparbanker, Men en annan sak är lika nödvändig, nemligen att något öres för betryggande af omyndigas egendom. aktadt den välmenta förordningen af 1862 om gode män för förmynderskap å tandet, hvilken . inrättning åtminstone medfört det gagn, att de flesta förmyndare verkligen afgifva ett slags redovisningar, är det ingenting som hindråx. en mindre samvetsgrann förmyndare att uppsäga och i sin rörelse indraga sina mynt ingars kontanta medek th om