Aftonbladet – 8 januari 1868, sida 3

han också den ena dagen till säkerhet för pupillen inlägger i sin chiffonier en inteckning, hindrar honom intet att den andra dagen uttaga och belåna den för egen räkning. Bland småfolket på landet är ingenting vanligare än att en torpare, en soldat, en folkskollärare såsom förmyndare innehar några hundra, : kanske tusen af omyndiga barns egendom utan att derför ställa den ringaste säkerhet. Ni har sjelf, hr redaktör, så ofta och så fullständigt uppvisat den motsägelse som råder mellan 16 sregeringsformen och 1860 års förordning om dissenterande personers rätt till religionsutöfning, att jag ej här behöfver änyo bevisa nödvändigheten att bereda en bättre öfverensstämmelse mellan grundlag och civillag. 1860 års lag är synbarligen beräknad på att i verkligheten förekomma tillämpningen af en princip, hvars teoretiska giltighet man blifvit tvungen att med en. viss högtidlighet proklamera: Men helt nyligen har en ny faktor inkommit i räkningen, i det några kontrahenter i en af våra större stadskommuner, uttröttade af de praktiska omöjligheterna att bygga äktenskap efter dissenterlagen och af konfessionella skäl förhindrade att efter grefve E. Sparres naiva och betecknande uttryckssätt underkasta sig den kyrkliga välsignelsen, företagit sig att utan denna tvångsvälsignelse offentligen förklara sig såsom äkta makar och, så att säga, hos den allmänna öfvertygelsen om lagens orättvisa söka det skydd för sina medborliga rättigbeters åtnjutande, som lagen sjelf hårdnackadt beröfvar dem. Om de hittills undgått förödmjukelsen att se sin, under alla de sedliga och religiösa förutsättningar som gifva äktenskapet dess helgd, ingångna förening af det officiella presterskapet rubricerad såsom ett fräckt konkubinat, så beror detta endast. på den tillfällighet att kommunen, der de bygga och bo, åtnjuter den lyckan, att ega en högt upplyst, välvillig och klok pastoralvård. Emellertid har nu samhället kommit i det alternativet, antingen att fogligt och stillatigande se en af sina väsentligaste lagar, fortfarande och offentligt, med berådt mod öfverträdas, eller också att sent och vankelmodigt tillämpa otjenliga, lagbud mot en handling, som det allmänna medvetandet endast betråktar såsom en frimodig pligtutöfning. Detta farliga status quo kan icke fortfara, och staten måste förmå sig att sent omsider erkänna sedlighetens och religiositetens kraf, äfven när .de ej låta hallstämpla sig af kyrkliga notarialattester. Det civila äktenskapet är i Sverge urgammalt och bestod ej blott i sex sekler väl tillsammans med den införda kristendomen, utan trifdes i mer än ett halft sekel ypperligt tillsammans med den lutherska reformationen. — Först i slutet af 1500talet lyckades det den andliga makten att stigmatisera den borgerliga föreningen genom giftomannen inför de fyra lagstadgade vittnena såsom ogudaktig och småningom tränga sig sjelf i den borgerliga myndighetens ställe. Den första statsmakten har sannolikt icke alldeles kunnat tillsluta öronen för de på sista tiden ganska häftiga och talrika röster, som höja sig för en annan fördelning af den kommunala rösträtten. Nekas kan icke, att den rent aritmetiska utskiftningen efter bevillningsriksdalern af den kommunala sjelfstyrelsen, och de stora röstmassor, som på detta sätt kommit i händerna på städernas bränvinsminuteringsbolag och andra mäktiga associationer, har något för känslan motbjudande, äfven om ej några stora skador hittills bevisligen deraf inträffat. För vår enskilda del skulle vi icke finna någon betänklighet vid att, under förutsättning af kommunalmaktens utöfning genom fullmäktige, öfverlemna ett ganska stort utrymme åt arbetaren och de med honom i förmögenhetsomständigheter likaställde, och det skulle t. ex. innebära ganska vinga våda att åt hvarje arbetare som genom sparbanksbok, depositionsbevis eller annorlunda kunde styrka att han konsekutivt i flera år förbättrat sin ekonomiska ställning, inrymma en afgörande röst vid sidan af den största kapitalistens. Men utan en sådan ekonomisk sjelfständighet, som hvarje arbetare inom ganska få år kan genom utöfninsen af vanliga borgerliga dygder och vanlig praktisk duglighet bereda sig, finna vi ocksa intet skäl att bekläda honom med politiska rättigheter, som icke kunna bortskänkas såsom en allmosa, och äfven om de det kunde, alldeles icke skulle kunna utan ett visst ekonomiskt välstånd, på ett oberoende och samvetsgrannt sätt af sin innehafvare utöfvas. Vid en förändring af kommunalförfattninzarne är det dock icke endast städerna och leras arbetsklasser, som böra tagas i beräkning, på landet är äfven den medelstora egenlomen på många ställen satt i fullständigt beroende af de stora godsegarne, och den som skrifver detta känner en landtkommun, ler en stor godsegare, genom egna röster och den tryckning han har lätt att utöfva på sina landtbönder och mindre hemmansegare, under flera års tid ej blott förhindrat åtskilliga goda orh behöfliga saker, utan äfven likterat alldeles olagliga kommunalstämmobeslut, som ordföranden måst hos konungens befallningshafvande öfverklaga och få upphäfda. En på ett förnuftigt och liberalt tt graderad röstskala, med ett inskränkt röstmaximum, torde kanske för det närvarande närmast motsvara samhällets behof. Huru regeringen, sedan den de facto blifvit n. ministerstyrelse, ämnar i längden reda sig ned de under så högst olika förhållanden illkomna sjelfständiga styrelseoch förvaltningsverken, och särskildt med dessa likt nåsra bouts-rimes af ett oskrifvet eller utplåradt poem qvarstående stumpar af det gamla iksradet, hvilka kallas kollegier, — derom: ir väl regeringen sjelf den bästa domaren. Vi torde dock äfven derom få yttra några ord helt och hållet i förbigående, då vi en anran dag skola anhålla hos er om rum för vägra ytterligare tankar i likartade ämnen. Rilksdagsman. pen TC nd Trafikstyrelsens upphandlingar af jernvägsmateriel 1866. : I den redogörelse, som vi nyligen meddeade för trafikstyrelsens berättelse för år 1866, EET REA SA Fä SU ye FART ID RIP SPRING. ADR