Aftonbladet – 8 januari 1868, sida 2

mig. För alla andra är jag blott den puc: kelryggiga flickan, Ett uttryck af mycken oro och ängslar bredde sig öfver missionärens ansigte. Ha svarade icke genast och den stackars flicka kastade sig ned i gräset bredvid honom Rodnaden hade flytt från hennes panna, ocl nu darrade hon af knappt medveten blygse öfver de ord hon yttrat. Hans tystnad föreföll henne som en förehbråelse. Mitt barn, sade han, och orden föllo så mildt, så, mildt från hans läppar, mitt barn det är sannt, denna kärlek skall aldrig blifva din. Aldrig! upprepade barnets bleka läppar. aldrig! Men häruti — ack, tro mig Mary! — häruti delar du blott tusende andras lott, tusende, sköna som din syster, goda som du. Denna kärlek är en fallen engel, som vandrade med våra första föräldrar ur paradiset, som några af oss ovetande få till gäst och andra aldrig finna, huru de än söka honom. Men de, som finna honom — huru lyckliga de ärol utbrast den unga flickan och rodnade djupare än nyss. Jag vet icke, sade missionären sorgset, jag vet icken. Och jag skall aldrig få veta det, svarade M Sn ro ej att Guds hand fallit så tungt på dig allena, eller utan ändamål, mitt barn, fortfor missionären. Om han har förnekat dig en af sina välsignelser, så har han i stället gifvit dig andra, som dina lekkamrater, hvilka du ed vara så mye cket lyckligare, alog kunna hoppas på. Se dig omkring — är, ar skogen, huru många källor till glädje oc lyeka figner ej du här, der de icke skalle se någonting! Från den krypunde mossan vid dina fötter, till solehs