Aftonbladet – 8 januari 1868, sida 2

sionären smålog åt denna illusion, så naturlig och så rörande. Men de hafva vetat det, Mary, sedan dr var ett litet barn, sade han. Ja, ja, v skola icke tala mera derom nu; tänk blott på huru de der hemma hafva hållit dig kärb Och de visste det, alla!... de sågo det, och jag var okunnig derom, och de älskade mig ändå,, hviskade Mary, och tårar af tacksamhet fyllde hennes ögon, och de skola älska mig nu, som förr, lofvar ni mig det? Alltid, nu som förr, svarade han. Ja, ja, de hafva alltid älskat mig... mera än om jag varit vacker... de tyckte synd om mig... jag förstår det nu! Det låg en skymt af bitterhet i dessa ord. Den kärlek, som kom af medlidande, sårade henne. S Men det är just på samma sätt som Kristus älskar oss, sade missionären. Vära fel och svagheter röra honom, de äro som en outtalad bön om hjelp. Det är en herrlig kärlek, Mary, när den starke älskar den svage, ty denna kärlek kommer närmast den himmelska, efter hvilken själen alltid törstar. Mary såg upp på honom vid dessa ord. Tårar darrade i hennes ögon, men föllo ej. Hen blef hastigt mycket tankfull och sänkte långsamt sin panna, medan hon rodnade svagt för hans blick, som unga flickor stundom rodna, när de äro allena med Gud och sina egna, oskyldiga tankar. Men det finnes en annan kärlek, min fader., sade Mary, Jag har sett deniskolan och i hyddorna; jag här sott på den som på bergets rosor, och trott att Gud ämnade denna kärlek åt mig såväl som åt alla andra; men då jag kommer ut bland andra flickor, så skall ingen någonsin tänka att jag är en af dem... ingen utom Edward Clark, och han hyser Hidtt medlidande; icke kärlek för