Aftonbladet – 7 januari 1868, sida 4

gjort endast 94 eller omkring tre tiondedelar af de från poliskammaren till arbete remitterade. Dessutom äro bergsprängningsoch stenhuggeriarbeten anordnade vid Tyskbagarebergen, hvarjemte pålningarne vid Nybroviken, isynnerhet om de någon gäng erhålla den utsträckning, som var åsyftad, lemna tillfälle till arbetsförtjenst. Oaktadt allt detta är det ganska visst, att den hjelp, som lemnas, för många är otillklig och att den enskilda välgörenheten då är på sin plats. Men, svarar någon, ni har ju nyss sagt, att man ej bör gifva några almosor. Ja väl, och jag upprepar det ännu en g i böra ej gifva något på gatan eller vid rarne, ty vi göra derigenom lätt mera skada än gagn. Men vi böra i första rummet hänvisa den hjelpsökande till ordningsmannen, hvars ovilkorliga skyldighet det är att i den fattiges hem undersöka behofven och sedan föreslå medel till deras afhjelpande. Dernäst böra vi, om vi hafva håg att för egen del göra de fattige något godt, först sjelfve i deras hem taga reda på deras ställning och sedan antingen genom att skaffa dem någon arbetsförtjenst, större än den som genom allmänna medel kan dem beredas, gifva dem den bästa af all hjelp, eller ock, då detta ej faller sig lämpligt, genom understöd i mat, kläder, ved o.d. bereda dem lindring i deras dagliga bekymmer. Ej något af allt detta är så svårt att utföra som det måhända vid första påseendet kan synas. Inom de flesta familjer finnes det väl alltid något outfördt arbete såsom linnesömnad, strumpstickning eller dylikt, som med ördel kan utlemnas åt fattiga qvinnor. Månes finnas måhända öfverlefvor i mat, Ika förut ej så noga tagits till vara, men som kunde stilla mångens hunger. Eller, om detta ej är förhållandet, huru mycken aretsförtjenst skulle ej kunna beredas, huru många mål anskaffas, huru mycket ved och läder till den fattiges hugnad inköpas för de slantar, som nu bortskänkas, men för hvilkas användande man ej kan ansvara. Att all inträffa, då bidrag i penningar kunna göra gagn, är utom allt tvifvel, men de höra till undantagen, och kontanta understöd böra derföre först efter omsorgsfull pröfning meddelas. Dessa äro de åtgärder mot tiggeriet, jag velat öfverlemna till hvarje enskilds behjertande. Blott ännu några ord. Hvem hår ej med medömkan sett de många attiga barn, som isynnerhet vid jultiden öfverallt anropat den enskilda barmhertigheten om hjelp. Beklagligen måste jag dock af egen erfarenhet intyga, att många af dessa, trots sin ungdom, hunnit långt i osanning och förställning. Från början utskickade att genom vädjande till sina medmenniskors vi görenhet förskaffa lättsinniga eller oförnuftiga föräldrar en lätt vunnen inkomst, fatta de snart nog smak för detta kringstrykande lif, lära sig att ljuga, och från lögnen är steget till andra laster lätt uttaget. Det synes mig häraf klart, att hvar och en, som Iemnar almosor åt dessa tiggande barn, i sin mån bidrager till deras förderf. Ty om intet understöd utan ompröfning lemnades, om sålunda tiggeriet ej vore ett inkomstbringande yrke, så skulle det upphöra af sig sjelf. Att öfva barmhertighet är en dygd — alltför hög, för ren för att något tvifvel skulle kunna uppstå om dess berättigande; men liksom så mycket annat godt kan äfven denna ädla drift af oss sjelfva missbrukas och blir då ej ngre barmhertighet utan — svaghet, ty blott änslan är med, men förståndet är borta. Mycket mera skulle kunna sägas i detta ämne, men då denna uppsats måhända redan blifvit för lång, öfverlemnar jag härmed åt en hvar, som kan komma att fästa sina blickar vid dessa rader, att sjelf pröfva hvad grad af sanning det kan ligga i dessa orden: gif ej almosor på gatan eller vid dörrarne, ty du gör dermed lätt mera skada än gagn. 3. Dr.