Aftonbladet – 3 januari 1868, sida 2

Partier och principer. VIL Undervisningsfrågan. Till de betänkligare följderna af det gamla representationssättet hör den välbekanta omständigheten, att riksdagsmännen alltför mycket såväl ansågo sig sjelfve som ock ar fölket ansågos såsom ombud, för att ej säga advokater, för allehanda lokaloch klassintressen. Något hvar bland mera uppmärksamma betraktare lärer ha iakttagit, hurusom en representant af sina kommittenter betraktades såsom duglig och förtjent i samma mån, som han lyckades genomdrifva af Porten? hysta önskningar. Och svårligen kan någon, som litet närmare studerat ståndsriksdagens vefksamhet, hafva undgått att ga märke till den, äfven hos mera framående och ledande? riksdagsmän vanliga, bristen på en sådan öfverblick öfver hela det politiska, lifvets krets, som förmår, ostörd af underordnade hänsyn, ur det allmänna intressets, den gemensamma båtnadens synpunkt bedöma stridiga anspråk. Hvilket vidsträckt spelrum den påpekade tendensen erhöll under den tioåriga tidrymden af ståndsrepresentationens historia efter det ögonblick, då stamjernbanornas byggande på offentlig bekostnad blef principielt faststäldt, är äfven allmänt insedt och erkändt, ty i detta fall antog saken så stora, stundom förfärande proportioner, att den ej kunde vare sig blifva obemärkt tillochmed af mängdens flygtigare blick, eller undgå ens deras ogillande, hvilka. eljest föreställa sig att man genom simpel addition af alla de enskilda intressena får fram det allmänna intresset såsom resultat. Men det gifves ndra fall, der samma ori tiga uppfattning gifvit sin prägel åt riksdagsmännens sträfvanden och allt för mycket inverkat på riksdagens beslut, utan att förhållandet väckt vederbörlig uppmärksamhet, dels derföre att de intressen, som Varit i fråga, trots sin lokala sida synts mera allmänna och ideella, dels derföre att de summor, som tagits i anspråk, varit jemförelsevis mindre betydliga. Så har händelsen: varit med den, likväl ganska storartade, stormlöpning mot statskassan, som åsyftat att förskaffa den ena lilla stadskömiminen efter den andra ett mer eller mindre fullständigt elementarläroverk. För ett par årtionden sedan voro ej blott elementarläroverken illa utrustade i anseende till lokaler, materiel och lärarekrafter, utan var ock måhända antalet alltför ringa. Liksom derföre de förbättriögar, som i förra hänseendet påkostats, äro allt erkännande värda, bestrida vi ej att en tillökning i antalet påkallats af en växande folkmängds behof, hvilket ytterligare förstorats genom ett med ökadt välstånd följande st ullöpp till denhögre skolan Men vi tro, att man nu hunnit till en punkt, der det är absolut nödvändigt att åtminstone stanna. Efter det att riksdagen, som på 1850-talet fick ovanligt rikliga tillgångar att handskas med, och som i den, häpna glädjen öfver de nya guldgrufvornas förmenta, outtömlighet började visa en: särdeles uttänbjar beredvillighet att bevilja nya och öka gamla anslag, äfven .för elementarläroverkens kraf öppnat den förut nog hårdt slutna handen, ha anslag för dem af stadskommunerna begärts och, med eller utan regeringens alltför Tätt vunna och planlösa tillstyrkande, af riksdagen beviljats — med en ifver hos de förstnämnde, som är ganska begriplig, med en släpphändhet hos den senare, som visst icke är enda beviset å det under jernvägsintrigernas tidehvarf rådande laissez aller-systemet. Det har hört och hör till ordningen. för dagen och riksdagen, att lokalintressena belägra regering och representation med bevekliga föreställningar om upprättande af nya eller utvidande af redan. bestående elementarläroverk. Och detta utan ringaste hänsyn till, om ett sadant redan finnes på några mils afstånd, utan afseende på huruvida orten? verkligen kan förskaffa det nya läroverket en sådan freqvens af lärjungar, hvilka verkligen eftersträfva den bildningsgrad som elementarläroverken afse, att derigenom kostnaden kan försvaras. Och till samma betänkliga ordning? har ock hört, att man på måfå, utan umdersökning af förhållandena, beviljat den ena summan efter den andra. Vi tro oss ej, i den ställning vi alltid intavit till den vetenskapliga och medborgerliga vildningens intressen, behöfva reservera oss not det missförståndet af vår mening, att i skulle vara i något hänseende ovänligt sinnade mot den offentliga, högre undervisvingen eller likgiltiga för dess behof. De som örmå och vilja opartiskt bedöma detta ärende skola — hoppas vi — af det följande till ullo fatta att vi, trots det lifligaste delagande för detsamma, ja i öfvertygelse att let sålunda skall främjas, yrka på atergång ill sparsamhet i fråga om anslag för elemenarläroverken. I förbigående vilja vi erinra m, att det visserligen är ganska beqvämt utt bedöma tillståndet å något samhällslifvets mråde efter den till dess odlande anslagna yudgeten, samt att från den senares växande ummor sluta till utvecklingens fortgång å let förra. Men med enkelhetens ostridiga örtjenst förenar denna politiska räknekonst jet felet att vara otillåtligt naiv. Utgiftsiffrornas betydelse kan nemligen först då ätt uppskattas, när man både betraktar lem i samband med det ändamål, för hvilet beloppen äro afsedda, och derjemte tiller huruvida deras höjd varit hinderlig, eller cke, för främjandet af andra lika vigtiga ller vigtigare ändamål. Att alla utgifter ör den offentliga kopp äro nyttiga : ch produktiva, betala sig väl, är endast en! ras med hvilken men illa döljer penåi enhet att för godt kör CN öda benie ndersöka evn md a att ——— von ÖfVeLV igen I dat