Aftonbladet – 2 januari 1868, sida 3

arin menade, sedan hon fått veta kura nvist han betraktat mig, att han var en ngelsman; att han blifvit betagen och att an höll sig tyst endast derföre att han icke sunde tala annat språk än engelska. åter påstod, att det antingen var en sk poet, som tyckte om att beundra en okänd; men som fruktade att genom en are bekantskap se. sina illusioner föra, eller, ock var det en galning, som tagen i min person, och derföre bar sig så besynnerligt åt. Hvad båda flickorna voro ense om, var att han förälskat sig i mig. Gottfrieds återkomst afbröt vårt samtal. Han hade sökt att få reda på den näsvisa karlen, men icke lyckats. Jag dröjde ett par dagar hos faster Elisa. Under denna tid satte jag icke foten utom rrarne, utan att finna främlingen i min äg. Han höll sig likväl på afstäad. En sång, då jag gick ensam öfver torget och mötte honom, såg det ut, som han haft för afsigt att tilltala mig. Gottfried var, så mycket hans tid det tillät, mig följaktig; men han blef alltid ond då han fick se erringen,. Jag undfägnades då med en föresning, om fafänga och lättsinne och den förklaringen, att det var mitt fel att karlen sprang efter mig. Det var klart, menade Gottfried, att jag På något obetänksamt sätt uppmuntrat hans närgångenhet och gifvit honom anledning antaga att jag var smickrad af hans hyllning. Allt detta angick visserligen icke Gottfried, men såsom slägting fann han det ytterst obehagligt att jag gaf anledning till prat i staden. Mitt vistande hos faster blef, genom Gottfrieds dåliga lynne, betydligt mindre trefigt än det kunnat vara. Jag kände mig också helt glad, då jag den tr edje dagen af Gottfried instufvades i en damkup6, för att undgå alla näsvisa herrar, och tåget derefter ilade bort till Göteborg. I Falköping åt man middag.