Aftonbladet – 2 januari 1868, sida 3

nom honom helt oförmodadt fick mig till stman. Gottfried, inföll jag med mindre skärpa än jag önskat; finnes då ingen gräns för ditt gyckel? Du vet att jag hvarken är eller någonsin kan bli din fästmö. Dertill fordras att jag bölle dig kär, och detta är icke bändelseti. Minna, nu talar du icke sannt. Du älskar mig i dag lika varmt som för sex år sedan; men med den skilnaden, att du nu icke skall leka med mitt hjerta, såsom du gjorde den der olycksaliga nyårsbalen, när du mankerade mig två gånger för en husarlöjtnant. Medgif att du var bra elak den aftonen. Ja, jag medgifver gerna att jag var det en afton, då du deremot varit det under dessa sex är som sedan förflutit. Har du funnit mig elak, inföll Gottfried, då kan du icke längre förneka att jag är dig kär. Jag förnekade det icke, och då svåger kom in till oss voro vi förlofvade. Dagen derpå satt jag för artisten, herr Axel D—, och året efter mitt besök hos faster Elisa hade pappa den glädjen att hålla bröllop åt sin yngsta dotter, som gifte sig med kusin Gottfried. Min man har anförtrott mig, att han ännu ett är ämnat låta mig plikta för det jag mankerade honom på den der balen, såframt icke hans svartsjuka blifvit väckt genom artisten. Han hade då funnit det outhärdligt att längre vömma på sina känslor och blottställa sig att förlora mig, och derföre följde han efter till Göteborg, utan att jag hade någon aning derom. Jag förmodar att min gode far efter mitt viftermål insåg fördelarne af jernvägarne och resor; utan dem hade hans dotter aldrig kommit att helsa på faster Elisa, aldrig sammanträffat med artisten och kanske alIrig blifvit Gottfrieds maka.