Aftonbladet – 2 januari 1868, sida 3

Min fröken, återtog han derefter till mig. Jag är en obemedlad målare. Min fattiglom har gjort det omöjligt att jag kunnat ullkomna mig i min konst, som jag älskar vf hela min själ. Man har lofvat mig melel att i främmande land studera och detta not endast ett vilkor, att ur minnet afteckna ilden af en redan afliden. Förgäfves har jag kt att återgifva dessa drag. I min föriflan beslöt jag öfvergifva konstnärsbanan och antaga en erbjuden plats på kontor i Göteborg, då ödet förde er i min väg. Vid rsta ögonkastet öfverraskades jag af likheten mellan er och den aflidna. Nu, min fröken, förstar pi att min framtid beror på tillåtelsen att få afteckna edra anletsdrag. Tonen och rösten, hvarmed han talade, vittnade om sanningen af hans ord. Således för min likhet med en annan hade han förföljt mig så enträget, och,detta sades mig i Gottfrieds närvaro. Gud vet hvad svar jag gifvit målaren, om ej Gottfried med leende min räckt honom sin hand, säzande: Nirkan vara förvissad att er begäran skall villfaras. . Hade jag icke alla möjliga skäl att vredvas på Gottfried, som så der bestämde öfver mig. Det retsammaste var att jag icke egde annat val än att hålla god min. Jag lofvade att den följande dagen sitta fär artisten, hvarefter han aflägsnade sig. Gottfried och jag blefvo allena. Jag gick fram till fönstret för att samla nog — sjelfbeherrskning att med någorlunda kallt blod åhöra hvad han skulle säga. Så stod jag en stund, då jag kände hans rm kring mitt lit Jag vände mig tvärt för att afvisa denna förtrolighet, som nu, mindre än någonsin, var på sin plats. Genom denna rörelse möttes våra ögon; let låg en värme i hans, som kom mitt hjerta utt slå oroligt. Det harmade dig att han icke var förilskad, sade Gottfried, ej med den vanliga etsamma rösten, utan med ett smekande onfall; men du bör ej vara misslynt, då du