Aftonbladet – 30 december 1868, sida 3

Nej, mademoiselle Escarboucle. Ah, ni uppger namn! Ogrannlagenheten visar redan örsnibben! Jag förberedde er derpå. Vårt samtal skulle i annat fall inte ega någon förnuftig grund, och framför allt inte komma till någon upplösning. Nå ja; jag hör. Jag frågar er således, om ni, som lefver i förtroligt umgänge med mademoiselle Escarboucle, vill bära ansvaret för hvad hon ör?) Till alla delar... Jag bjuder henne min arm. Då kan jag mera otvunget anmoda er att göra slut på en skandal, som redan räckt allt för länge Hvilken då? Den, att på alla punkter, der folk samlas, höra ett namn, som tillhör en dam, som är min fästmö, ropas af mademoiselle Escarboucles röst.n . Aha! min bäste herr de Lillers, jag märker att ni, som man säger i dagligt tal, tager oxen i hornen! Nå väl, för att visa hur högt jag värderar er, upptager jag samtalet på den mark dit ni flyttat det. Det är sannt, att det fruntimmer, om hvilket nitalar, numera vid hvarje tillfälle antager namnet mademoiselle de Brevillan. Men hvad kan jag göra vid det, om detta namn är hennes? Hennes! Hon försäkrar det åtminstone, och jag skulle vilja tillägga, att jag inte. tror att hon misstar sig... Hon har i sina byrålådor en hop papper som, efter hvad det påstås, intyga, att hon har laglig rätt att bära och behålla detta namn. Tjugu gånger har hon sttckit dem under näsan på mig, men jag har aldrig: velat kasta ögonen på dem. Jag