Aftonbladet – 28 december 1867, sida 4

jag älskar Alice, hon älskar mig, hvad rör mig då allt annat? Nej, nu är det nödvändigt att ni får veta allt. Kanske hade jag till och med bort tala rr. Men vid sidan af Alice, kunde jag väl tänka på den andra? Och nu berättade öfversten med långsam, men fast röst Christines historia och Nathaies födelse. Då bikten var slutad, reste han sig upp och tillade; Ni vet nu allt, men ni vet inte hvad jag har lidit under det jag meddelat er denna sorgliga berättelse; jag har upprifvit sår, som jag trodde vara läkta. Nu skalljag gå ända fram till målet. Det återstår mig att erfara om hon, som vi ha sett, verkligen är dotter till en qvinna som burit mitt namn. Inom en timme skall jag veta det... Vill ni inte att jag?... Nej; mellan henne och mig bör ingen finnas. Det var icke svårt för herr de Brövillan att förskaffa sig Escarboucles adress. En betjent i svart livrö mottog hans kort och bad honom vänta ett ögonblick i en liten salong. Han fick vänta der i fem minuter, hvilka syntes honom länga och tunga som år. Denne man, som hade stått i drabbninurnes och stormningarnes hetaste eld, kände sig nu gripen af dödlig ångest. Han sag rundt omkring sig denna lyx ur en oren källa, hvars spår utbredde sig öfverallt, då han plötsligt, i ett spegelglas utan folie, mellan tvenne stora japanska porslinsvaser, fyllda med blommor, såg Escarboucle passera förbi, stödd på furst Yoronzoffs arm. Hon gick med den nonchalanta hållningen hos en qvinna, som lemmar sina bestyr för att förtroligt ledsaga en gäst och fortsätta ett påbörjadt samtal. Herr de Brevillan hörde ingenting, men han såg på hennes läppars rörelser att hon talade. Fursten log med upprymdt utseende. Vid ändan af ett galleri upplyfte Escarboucle en dörrgardin, fursten bugade sig, kysste hennes hand och försvann. (Fortsättnind.j