Aftonbladet – 28 december 1867, sida 3

Också jaga svarar den andra. Jag har krossat er hatt yttrar dame med beklagande min. Gör ingentinga, säger kavaljeren och buck lar ut sin stukade hufvudbonad: Och så bär det af igen och när de möte småle de åt hvarann. Hvem vet om ick det lilla missödet, att damen satte sig p hatten, kan bli upplagsändan till. en hel ro mantisk kärlekshistoria? Underligare ha man sett; Se der har man bildat ring omkring e så kallad cöfverdängarec, eller på hyggligar svenska, en skridskokonstnär. Han står p ett ben och snurrar rundt, värre än e ballettmästare: askådarne ropa bravo! åt han Teleganta vändningar och damerna småle å honom, Bland alla konungar är skridsko kungen bestämdt den lyckligaste och dei som bäst förtjenar namnet, ty för att kunn: blifva kung på en skridskobana måste mai verkligen vara kapabel att gå i spetsen fö sitt lilla folk, under det att de stora folker oftast få nöja sig med oskickliga och odugliga tronarfvingar, Behagar ni förfriskningar så finns det här Ett par bakelseförsäljerskor hafva slagit up sina flyttbara butiker vid kanten af banan och bulla upp sina läckerheter i stora korgar. Der är frisk omsättning, ty hvar och en vill traktera sin sköna. Stora skaror af promenerande komma ned på isen, för att betrakta folklifvet. En lifligare tafla kan man näppeligen få se. Och hvilket sorl och stoj sedan! Gäddor och aborrar stå helt säkert orörliga dernere och lyssna förundrade till det ovanliga bullret uppe på det gröna och hvita taket. Och gubben Neptun sneglar bestämdt på sned, för att uppfatta en skymt af sirenerna, som klyfva baklängese och slå öglore på fönsterrutorna i hans palats; Men nu blir här för trångt, och om ni vill så gå vi i stället att göra en liten titt på Stortorget. Der är visserligen en ännu större folksamling, men det går bättre att trängas på gatan än på den sllippriga isen. De gamla marknadsstånden hafva intagit sina vanliga lutande ställningar, och innanför diskarne återfinna vi de välkända väderbitna fysionomierna. De otaliga. handelsborden breda ut sind rika skatter af gyllene bockar och rosenröda lamm, och alla som se med barnaögon fröjdas åt den brokiga taflan. När man så här vandrar fram mellan leksaksstånden kan man lätt tänka sig göra en tur genom: hela lifvet, ty icke en. leksak finnes i barnaverlden som ej har sin motsvarighet i de storas verid: — Stanna och se er omkring! Den lilla pilten der har fått en ask tenösoldater:af sin far, och med glädjestrålande ögon skyndar han hem, för att låta den srahna truppen manövrera på salsbordet. Några böcker få föreställa en fästning, och under barnens jubel börjar striden, som i värsta fall kostar några afbrutna hufvuden och sönderslagna ben. Men pappas skriford är ett ypperligt militärhospital; der de mfvudlösa få sina hufvuden fästsatta med ack, så att de kunna gå i striden än en sång: Tänkf-er nu motsvarigheten i de storas rerld. Der är det landets barn som skänka sin fader tusentals lefvande soldater att leka ned. På vidsträckta fält ställas de upp i ljupa leder, för ätt visa sina präktiga koer. Framåt marsch! trumpeterna klinga je trammtoran slå takten. Hej, hvad detär oligt! Men så händer det ibland att afundsjukan ommer med i spelet, och då blir det hvad nan kallar en blodig. lek. Bomber och ranater hvina i luften och de granna lekakerna rusa fråm och sticka bajonetter i varann. Ryttarsablarne klyfva hufvuden om kålstockar, men om man sedan vill sätta gå dem med lack så går det inte. vem har icke sin käpphäst här i verlen? Börja vi ransakningen med de högt ppsatta, så se vi att de leka med Pegasen. )e fläta papperslagrar kring sina FT ch taga diger skutt, för att inbilla den apande hopen att deras trähästar hafva ingar. Nu komma vi till pisksnurran. Det är en rym lek, som är i bruk öfver hela jorden. Je, som utöfva den, äro oftast klädda i varta kåpor och sidenkappor, men de farliaste äro utan andra kännetecken än fromma viner och saliga småleenden. De bära alla natismens piska bakom ryggen, och hvar e träffa på en svag själ så börja de sin örfärliga lek, och den arma själen får snurra mkring så länge der ännu finnes en gnista f ljus och medvetande. Hvem har icke sett de dockor, som kallås amer på modet?.. De äro de fullkomligaste f alla hittills kända marionetter, och då de räda ur pensionens stöpform ega så många zenskaper, att det är nästan omöjligt att ikna upp dem. De kunna niga graciöst ch småle behagligt från morgon till qväll; e kunna säga bon jour; och mon dieu å tusen olika sätt, och de kunna spela Röverie, på piano, med samma säkerhet m en speldosa. Endast kapitalister kunna köpa dessa docor, ty utan öfverflöd förlora de alla sina onstiga. egenskaper. En våning i staden ;h-en villa på ländet, hästar och ekipager, stjenter och kammarjungfrur, hårfrisörer och odesömmerskor, baler och spektakler, smicer och bländverk, charmanta väninnor och tlanderliga kävaljerer, se der en ringa del hvad de fordra för att kunna vegetera i I sin fägring. Men så kommer der en tid, i dockan vaknar till lif och känner att hon : menniska.. Då träffar Nemesis dem som kte skapa om qvinnan till en docka i den ora leksaksbutiken. Ni skrattar åt pappersgubben, som sprattr då man drar på tråden. Det är en bild -hofmannen. Och hvem är väl nötknäpwens like? Jo, det är diplomaten, som nar illa då han får en svår nöt att Knäppaå. ra fr oh gå Pte kn oh ih Tr JO ME KD ant funker fred JR VR Pa MAS fn KA