Aftonbladet – 28 december 1867, sida 3

hemma, i en undangömd vrå, bakom en sam metsridå, osynlig för alla. Kanske hoppades man att en slump, er ÄRR en obetänksamhet skulle för ett ögonblick lyfta på detta förhänge. Man be traktade dess veck med oro, man närmade sig småningom dit, men med hemlig önskar att se vecken plötsligt åtskiljas. Vidundre fanns der, det förtjusande vidunder, på hvilket man hade slösat dessa rika tapeter, desse dyrbara möbler, dessa tusen konstverk, dess: raktfulla porsliner, emaljer, trymåer, elfenens-, bronsoch marmorpjeser. Äfven de mest stolta och högdragna försinkade sig sängkammåren, som gränsade till ett drifhus uppfyldt med sällsynta växter och blommor I allt låg en smak och en harmoni, som mar ej kunde undgå att beundra. Det fanns således qvinnor för hvilka mar begick sådana dårskaper! Hvari låg deras förföriskhet, deras styrka, deras makt? Hvac hade de väl mera än de andra? Allt hvac dessa hafva mindre skulle man kunnat svara Men derpå tänkte ej de nyfikna, och många aflägsnade sig helt drömmande derifrån. Violbuketterna gingo åt i hundratal; fyratuser köptes den dagen. Sista dagen var det en ordentlig procession. Man nödgades tillkalla polis för trängselns skull. Vagnarne bildade queu på gatan Faubourg-Saint-Honore. På sina vänners begäran beviljade Escarboucle parisarne två dagars förlängning a! expositionen. Det blef någonting liknande Longehampspromenaden, nyfikenhetens Longchamp. Tjogtals artiklar derom förekommd i tidningarne. Allt sedan det ryktbara mål i hvilket Phryne skulle personligen uppträda och föra sin talan, kunde man icke i sagar eller i historien anföra någon qvinna, hvars ingifvelse hade uppväckt en så stark och allmän rörelse. Så snart den sköna Escarboucle