Aftonbladet – 24 december 1867, sida 3

Jag har gjort mitt v: för längesedan, det vet I, mor. Jag skulle väl in tro att du menar Katrina heller, sade bdren långsamt, Jo, svarade han, iag menar Katrina Vi ha väntat länge no på hvarandra och jag vet knappt hvarförvi det gjort. Jaså. Men jag vet varföre du väntat. Säg det då. Du har väntat derföatt du vet att den dag du för Katrina hitm din hustru, får du föra din mor häriin till — kyrkogården. Mor! sade han, hu kan I tala så? Hvad har I emot Katrin: Gladare och godare ficka fins inte på t mil; och rask och förståndig är hon med. tättre hjelp kunde I aldrig å i hushållssystrna, mor. Åh, det vet jag viss Jag har skötit denr förr så kan jag välköta dem nu också. Men det skall jag säga!ig att hvarken i min slägt eller i din farsar ett tjenstehjon någonsin kommit så till Ilers, och icke må du inbilla dig att jag låtcen piga bli matmoder här i huset. Gör m du vill, mer så länge jag har hufvudebppe, kommer aldrig Katrina öfver denna öskel. Det är ett hårdt ord, pr; tag det tillbakas. Aldrig. I får ångra det, mor. Jag vill inte ångra det. Ja, då får jag också six ett hårdt ord sade Ivar och pressade läpirne samman liksom af smärta. Jag kanockså vara bestämd, fortfor han, och js säger er, mor. att om jag inte får föra atrina hit som min hustru, så går jag ut iverlden och ;sö ker mig en plats, dit hon kn följa mig De är mitt sista ord, mor, och sg blir eervid. Det gör du inte, Ivar; dw kan du inte, Jo, Jag kan det och ju gör det om tvingar mig dertill, mor. Men set är myc ket svårt, det skär mig i (jefat att gör er emot. Mor, jag ber er, inte så stolt Kan man ej älska en mennisfört ringa stånd om hon är kärlek värd? år är det bör