Aftonbladet – 24 december 1867, sida 3

handa. Katrina visade sig ej. Hon hade åatervändt till Häggtorp och Ivar hade ej sett henne sedan. Det löfte han gifvit sin mor låg honom jemnt i sinnet, men han tyckte att det löfte, han förut gifvit Katrina, var lika så heligt, och mer än en gång var han nära att gå in till den gamla och säga henne detta. Men det kom alltid en tanke som återhöll honom, ett minne, som han ej kunde blifva qvitt. Det var af den stunden, då han lyftade sin mor upp från golfvet, der hon fallit, och han trodde henne vara död — död för hans hårdhets skull. Och så blef ingenting sagdt. Men tiden gick och julen nalkades åter, Denna gång var det så stilla på Bredvik. Mor Anna hade för första gången varit ute i storstugan och skulle denna afton deltaga i den gemensamma måltiden. Det var en dubbel högtid tyckte man, men en högtid, som borde firas sagta och stilla. Maten var färdig, tjenstfolket var samladt och Tvar beredde sig att läsa bordsbönen, men mor Anna hejdade honom och sade att hon väntade ännu en gäst. Hvem ? frågade Ivar förundrad. Min son, sade modren, kommer du ihåg det löfte du för tre månader sedan gaf mig? Du lofvade då att utan invändning mottaga till hustru den flicka jag skulle utse åt dig... var det icke så? Ivar bleknade; han hade ju ännu ingentin, sagt åt Katrina! Och hvad skulle han väl också säga henne? Att han måste svika henne, att han ej ville hålla sitt ord, att han ej mera älskade henne? Ack, det var ju omöjligt! Och der stod hans mor midtemet honom och väntade på ett svar af honom; ett svar, som kunde ge henne döden om det blef motsatsen af hvad hon väntade! — Han öppnade läpparne, men tillslöt dem åter. Slutligen frampressade han ett sagta: ja, som mera liknade en suck än ett ord. Menc, fortfor modren, cjag lofvade också dig att inte bedja dig hålla detta löfte förrär du sjelf önskade eller åtminstone ej ogerne gjorde det. Inte heller tänker jag tvinga di