Aftonbladet – 24 december 1867, sida 3

månader hade flytt innan hjernfebern och en derpå följande nervfeber lemnade henne. Åter gingo många månader innanfkrafterna någorlunda kommo tillbaka, och när hösten kom, hade mor Anna icke ännu varit ur sin säng. Hon fick ej stöda på sitt ben på hela denna tid. Slutligen fick hon tillåtelse att en stund på dagen stiga op och sitta uppe; gå fick hon ej och orkade det ej heller. Ivar hade varit ute på förmiddagen och kom hem vid middagstiden. Då han fick se modren sitta uppe, blef han så glad och öfverraskad att han spang fram och kastade sig på knä vid hennes stol och dolde hufvudet i hennes knä, liksom då han var barn. Hon strök lätt med handen öfver hans hår och sade helt sagta: Ivar! Han såg upp; hans ögon stodo fulla af tårar. Hon märkte det, och ur hennes ögon rullade sagta ett par varma tårar ned på hans panna. Han lef nästan rädd; han hade aldrig sett sin mor gråta — icke sedan hans fars död. Mor, mor! sade han, gråt icke... jag skall göra allt hvad du vill... allt! Tack! sade hon; du vet hvad jag helst vill. Jal Och du gör det? Du gifter dig med den brud jag ger dig? Mor, mor! Ja... jag... skall... göra det. Men bed mig inte snart derom... inte snart! Nej, och min gosse, inte förr än du sjelf vill. Jag har tänkt på många saker medan jag låg här, kan du tro. Och jag ock. Mor, kan I förlåta mig, kan I det! utbrast han och snyftade nästan som ett barn. Tänk om detta hade blifvit er död... och jag varit orsaken dertilll Barn! sade gumman högtidligt, Gud allena håller i sin hand lif och död. Honom skola vi gifva äran och Hans förlåtelse skola vi söka; vi ha mycket att afbedja hos Honom, vi båda. Låt oss göra det och låt det förflutna vara glömdt. Efter denna dag gick det fortare med mor Annas förbättring. Hon kunde nu gå litet omkring i rummet och syssla med hvarje