Aftonbladet – 24 december 1867, sida 3

den, inte är det rikedomen som ger en qvinna ett godt hjertelag — inte är det heller något af detta, som gör en man lycklig Mor, låt beveka er — lofva mig att jag få Katrina och jag skall eljest göra allt hvad ni villl H Jag förstår into hälften af dina granna ord, svarade modren bittert, men om du tror att du kan dåra mig med dem tar du allt fel. Jag blir vid hvsad jag sagt. Och jag ocksån, sade Ivar, och hans röst ljöd nästan lika skarp som modrens. Hon såg upp; hon tyckte icke om den klangen i rösten, men den gjorde henne icke vekare. Gör som du vill, sade hon hastigt. Han steg upp. Farväl då, mor,, sade han och gick mot dörren. . Hon spratt till. Går dunu—iqväll —, sade hon sakta. Ja, hvarföre skulle jag dröja. I står vid ert ord. Jag står vid mitt. Farväl —, och han tog ännu ett steg mot dörren. Men då grep henne en outsäglig ångest. Modershjertat tog ut sin rätt — Alla andra känslor veko. Ivar! ropade hon och sprang upp, som för att hålla honom qvar, men snafvade på den utbredda halmen, och sjönk med ett jämmerrop till golfvet. Ivar var redan nästan utom dörren, men såg sig om då modren ropade hans namn och störtade in i rummet då han såg henne falla. Han lyfte henne genast upp och hon försökte stödja sig vid hans arm, men sjönk jämrande ned på stolen och svimmade af smärta. Hon hade brutit ett ben och en arm. Den julaftonen på Bredvik blef icke mycIet glad. Mor Anna på Bredvik hade varit länge sjk. Benbrottet var mycket svårt och farlig; armen läktes deremot snart. Men sini nesörelsen, smärtan, de olika känslor, som istritde inom henne hade varit förmycket fö jden gamla och hon angrepsaf en häftig hjernfeber, hvarunder hon yrade och oupphörligt ropade på Ivar. Så snart hon icke såg Ko