Aftonbladet – 21 december 1867, sida 2

Evenska akademiers högtidsdag firades i går afton å stora börssalen i närvaro af konungen, drottningen, enkedrottningen, hertigarne och hertiginnorna af Östergötland och Dalarne, statsråden Bredberg och v. Ehrenheim, åtskilliga andra dignitärer samt en så talrik samling åhörare i gt som lokalen kunde rymma. Af akademien ledamöter tillstädesvoro tio, nemligen hr Melin, Carlson, Svedelius, Hildebrand, grefve Hamilton, grefve Manderström, Strandberg, friherre De Geer, Ljunggren och Wennerberg, hvilken sistnämnde denna afton tog sitt inträde i akademien. Såsom direktör fungerade prof. Ljunggren, hvilken öppnade högtiden med ett tal, i hvilket han framhöll vigten af akademiens uppgift, som var att hålla folkmedvetandet vaket. Detta vore så mycket angelägnare i en tid då visserligen nationalitetsprincipen är dagens lösen, men endast de nationaliteter vinna erkännande, hvilka förmå att tilltvinga sig det, och då ett land sådant som Sverge, hvilket ej räknar sina invånare i tiotals milioner, ej har något annat att förtrösta på än Gud och sig sjelf. Medlen för folkmedvetandets och nationalitetens upprätthållande vore folkets stora minnen och dess språk. Minnet säger hvad ett folk varit, språket hvad det är. Man kan tänka sig ett folk utan eget land, men icke utan eget språk. Med språket uppgifver det sin anda. Det vore en akademien värdig uppgift att vårda det nationella så i folkets minnen som i dess språk. Vitterheten, poesien vore språkets naste uppenbarelse. Vetenskapsmannen kan välja hvilket språk han behagar för ått framställa resultaten af sina forskningar; skalden har deremot endast ett språk, — modersmålet. Från främmande inflytelse kan och bör dock icke vitterheten helt och hållet frigöra sig. Den måste utveckla sig i sammanhang med den allmänna kulturen. Man har pästatt, att bland de nordiska ländernas diktkonst vår vore den minst nationella. Tal. tillbakavisade detta påstående. Det nationella hos konsten ligger icke i en viss form. En med möda eftersträfvad nordiskhet kunde ätt blifva oskön. Icke heller är det nöddigt, att den nordiska konstens ämnen ska. Hufvudsaken är, att konst att konstnären folket, såsom en personlighet betraktad, tä. ker och känner. Slutligen tillkännagaf tal., att akademien till sin ledamot efter aflidne biskop Fahlcrantz utsett byråchefen i ecklesiastikdepartementets expedition, d:r Wennerberg, och anmodade akademiens kansler, grefve Hamilton, att införa den nyvalde ledamoten. Sedan detta skett uppläste hr Wennerberg sitt inträdestal, utgörande en minnesteckning öfver företrädaren, biskop Fahlcerantz. Redan af inledningen kunde man sluta, att hr Wennerberg icke skulle komma att föredraga någon panegyrik öfver den bortgångne akademisten. Han uttalade nemligen sin förkastelse öfver de bemödanden, som så ofta förspörjas hos minnestecknare, att genom tilläggande af förtjenster, som icke funnits, eller öfverskylande af brister, som verkligen förefunnits, söka framställa ett ideal i stället för en trogen bild, och hvilket städse har till följd att den tecknade pensonens EO icke i teckningen framträder. Hr Wennerberg sade sig vilja, frigörande. sig från de intryck Fahlerantz personlighet gjort honom då han sjelf var en ung student, söka bedöma honom endast sådan han framstått i sing skrifter. Dem underkastade han derefter en skarpsinnig och samvetsgrann kritik. Han berörde först hans allvarsamma dikter, förnämligast Ansgarius, i hvilket verk han ansåg skaldens genius ha fått sina vingar alltför mycket bundna genom bemödandena att endast teckna verkligheten sådan den företett sig för den historiska forskaren. Enskildheter funnos dock deri, hvilka tal. liknade vid perlorna i musslan. Det var, sade han, för deras skull musslan var till. Otfvergående till hans tillfällighetsstycken, skildrade tal. karakteren i desamma och gjorde full rättvisa ät några ibland dem, som ännu lefva och skola lefva på folkets läppar. Nägra korta citater, som tal. anförde, läto de med spänd uppmärksamhet lyssnande åhörarne fa en föreställning om hvad vi hos oss så sällan få tillfälle att erfara, nemligen hvad verklig!