Aftonbladet – 19 december 1867, sida 2

verfarit Nilen på en segelbåt, befunno sig öfversten och hans dotter bland ön Elephantines omgifningar. Alla spår till sjuklighet voro föl ma; Alices hy hade fått en varm och brun färgton, ett friskt och lifiigt blod pulserade i hennes ådror, och hennes bröst var mera utveckladt och andades lättare. Hon kunde utan ansträngning uthärda långa resor till häst och fot. Hennes sömn var djup och lugn. Hon tröttnade icke att se och beundra, och midt bland dessa ruiner, kringspridda under en strålande himmel, lefde hon liksom i en ständig förtjusning. Hennes far frågade henne stundom skrattande: Nå har du funnit honom än? Alice hotade honom med fingret och seende sig omkring på arabernas bronsfärgade ansigten eller ethiopiernas svarta masker, svarade hon muntert: Inte ännulc En morgon hade slumpen fört de resandes steg mot de ruiner som ligga hopade på Nilens venstra strand. Solen hade nyss gått upp och purpurfärgade den ofantliga dal fi hvilken floden rann; man såg i fjerran den vilda öknens gräns; på slätten aftecknadesig palmträdens smärta skuggor i en mörk profil; några rop höjdes från en båt som for öfver Nilen. Alice dref sin häst mot stranden, der spillrorna af ett tempel lågo uppstaplade. Pelare höjde sig omkring henne i morgonens bländande ljus, och hennes blickar flögo från krokodilhufvudet på en egyptisk gud till Libyens berg, hvilkas toppar reste sig i öster. I skuggan från en portik, med.ryggen stödd mot de kolossala lotusblommorna på en kullstjelpt p kapitel, lag en ung man halft utst på marken, insvept i en läng burnus. (Forts.)