Aftonbladet – 19 december 1867, sida 2

ningen, Franska regeringen hade sökt förklara sitt ifrågavarande förfarande dermed, att hon icke kände förbundets organer, hvilka icke blifvit officielt tillkännagifna för henne. Det nordtyska förbundet skall således taga ett nytt steg till att stadfästa sig utomlands. Det är för öfrigt att förutse, att trots den undfallenhet grefve Bismarck tyckes vilja visa i afseende på de små staternas diplomati, skall nästa parlament fordra indragning af de onödigt kostsamma diplomatiska platserna inom förbundet. Det blir herr Dalwigks i Darmstadt förtjenst att genom sin beryktade rflugenhet ha gifvit ett kraftigt argument åt motståndarne mot hvad som ännu återstår af de små staternas sjelfstyrelse. På tal om herr Dalwigk, så har ryktet att förtälja om en. ministerkris till hans förfång. Man påstår, att han inom kort kan komma att efterträdas af sin politiske motståndare, herr von Rabenau, hessisk representant i parlamentet och tillhörande nationalpartiet. Om saken bekräftar sig, skall man betrakta det såsom ettägodt förebud för Badens och Hoessen-Darmstadts inträde i det nordtyska förbundet. Jag återkommer nu till representantkammarens plenum i förgår. Grefve Bismarck instämde, såsom jag nämnde, till principen i den del af herr Bennigsens förslag, som gick ut på att uppföra utrikes ministeren på förbundets budget, men förbehöll framtiden att helt och hållet förvandla: denna ministör till ett departement under förbundskanslersembetet. Det blef under samma plenum i sammanhang med frågan om den diplomatiska posten i Petersburg tal om ställningen uti Östersjöprovinserna; hvarom jag i mitt förra bref skref några ord. Det var herr Löwe, tillhörande den yttersta venstern, som bragte denna fråga å bane, dervid uttryckande sin förhoppning, att den nuvarande preussiska regeringen icke längre skulle vara Rysslands drabant. Det var i denna andä som herr Löwe, i anledning af ett temligen häftigt genmäle af eeefva Biemarel; förklarade hvad han yttrat i ämnet. -Konseljpresidenten beklagade för öfrigt, att denna fråga dragits fram från tribunen, Det var just hvad invånarne i Östersjöprovinserna skulle ha velat undvika. Utländsk inblandning i otid i deras angelägenheter kunde icke underlåta att såra den ryska regeringens ömtålighet och följaktligen skada dem som man ville beskydda. Man borde förlita sig på kejsar Alexanders rättvisa. Vare härmed huru som helst, så är nu frågan bragt å bane, och man anmärker att sjelfva Kreuzzeitung med en viss energie försvarar Östersjöprovinsernas: rättigheter och privilegier. Återstoden af detta plenum: erbjöd icke något af synnerligt intresse för utlandet. Venstern ansåg det vara onödigt att bibehälla åtskilliga diplomatiska poster hos sina regeringar inom förbundet. Men den senare delen af Bennigsens förslag blef, såsom här ofvan nämndes, förkastad, och oppositionens klander i detsa afseende hade ingen påföljd. Man börjar beklaga sig öfver de nya skattebördor, som Preussens förstoring gör af nöden. Man talar t. ex. om en tillökning i krigsbudgeten af 3,000,000 thaler, som regeringen skall ha för afsigt att äska. Denna roposition, i fall uppgiften är riktig, skall icke underlåta att föranleda lifliga debatter. Hvad beträffar de med de afsatta furstarne och särskildt med konung Georg af Hannover afslutna fördragen, så har budget-utskottet med alla: röster utom två beslutit föreslå deras antagande, med förbehåll att de definitiva uppgörelserna skola ske med kamrarnes medverkan. Grefve Bismarck bekräftade att det kapital, som beviljats konung lr skulle tillsvidare stanna i Preussen. Det hannoverska konungahusets slägtingar, hertigarne af Cambridge och Braunschweig, ha nemligen sjelfva begärt detta för att förhindra konung Georgs fantasiutgifter. Man talar om ett nytt meddelande af Frankrike rörande konferensen, hvilket skall ha blifvit på förhand tillkännagifvet och kanske redan befinner sig på väg; men man känner. ännu icke dess innehåll. I dag har andra kammaren antagit det fördrag, som öfverlåter styrelsen af Waldeck åt Preussen. Utskottet hade föreslagit att uppmana regeringen att så mycket som möjligt påskynda Waldecks fullständiga införlifvande med Preussen. Hr Bismarck bekämade detta förslag såsom olämpligt, och det Dee också förkastadt. —