Aftonbladet – 18 december 1867, sida 3

England och Ryssland i Centralasien. Det är en beklaglig företeelse i de flesta europeiska stormakters politiska utveckling på senare tider att dessa staters ledare egna så öga uppmärksamhet åt hvad som sker utom Europa och icke a tillbörlig vigt vid de hvälfningar som försiggå i de icke-europciska samhällena, med hvilka vår. verldsdels lif i alla fall har så många beröringspunkter, uppå hvilkas inre utveckling i i. många af enden till och med kulturens framsteg äfven ä England, t. ex., denna juvel i den ns lagerkrans, har, ess maktställning i verlden vidkommer, en af de väsentligaste faktorerna för sin storbet.och politiska styrka förlagd utom gränserna af moderlandet — neniligen i det, fven trots nutidens utvecklade kommunikationer, så aflägsna Indien. Och doc och med i just detta England, der lik tens kraftoch maktutveckling fullkomligt ligger inom folkets fria sjelfbestämmelserätt — kunskapen om det för densamma så vigtiga Indien ganska klen, åtminstone hos största delen af dess befolkning. Detta gäller till och med de kretsar, som man i politiskt afseende kunde kalla de företrädesvis bestämmande. Så har nu England, i senare år insöfdt i en underlig säkerhetsdröm, handlingslöst åsett det ryska väldets titaniskt sig utvecklande tillväxt i Centralasien. Men att det blifvande slaget emot Britanniens verldsställning, isynnerhet dess supremati i Asien, engång kommer att ske i Indien, förutsåg redan den förste Napoleons snille. Han sökte lock nalkas och angripa denna för England farliga besittning på en annan väg än den ryske kolossen nu gör och i flera årtionden redan sy: iskt följt. Sedan den tiden ha rollerna förbytts. Frankrike och England, visserligen äfven nu rivaliserande makter, men det i. en bättre betydelse än fordom, ha dock alltför många och stora gemensamma intressen föratt numera minska hvarandras kraft. Båda folken äro ganska väl medvetna utaf att den europeiska vesterns öde hvilar i deras hand. De veta ock att de i Europa ej ha någon annan att frukta för än Ryssland. Beklagligt är det derföre att, såsom vi ofvan nämnt, det ädla Albion skall blunda vid randen af den afgrundslika faran som hotar detsamma i närheten af Hindukohs jemförelsevis lätt öfvergångna bergås Det kan för våra läsare vara både intressant och lärorikt att erfara hvad den berömde ungerske resanden Hermann Våmbery. som för några är sedan bereste de trakter hvilka frågan här gäller, yttrar om, såsom ban sjelf kallar det, Rysslands och En; lands rivalitet i Centralas na Den lärde forskaren har utbredt sig öfver detta ämnei rdeles värdefull Uppsats ur hvilken vi r vilja låna några fakta som skola ätta läsaren på en nyare och riktigare ståndpunkt för att kunna bedöma situationen i dessa föga kända trakter, der folk af ofantligt från de europeiska nationerna skilda skaplynnen äro de bestämmande faktorerna. Hvad Våmbery i främsta rummet tadlar och hvarmed han inleder sin sakrika artikel Englands håglöshet i afseende på en noggrannare kännedom om den verkliga naturen och beskaffenheten af förhållandena i i Centralasien. Det är tre år sedan, säger Våmbery som jag gjorde engelsmännen apa märksamma uppå ryssarnes framåtskridande emot den engelska en. Såväl Times jelf och ända till ir bengalu (ett ostindiskt blad) ha upptag gan, men — de ha tagit den kallt. Hvad ha nu dessa tre bringat med sig? aJag vill eja, fortsätter författaren, m en f. d. dervisch (det var i denna förklädnad Våmbery reste i Turkomanien) cjubla öfver att alla mina spådomar i fullbordan, men jag anser för min rätt att hänvisa uppå att jag icke misstagit mig. Då jag befann migi Centralasien stodo kosackerna 32 (geogra ) mil från Taschkend. NET SSR RE RE