Aftonbladet – 18 december 1867, sida 2

hvarför ingen stomme finnes att bygga på, men äfven bland annat af det skäl att språket, som så länge fatt utveckla sig oberoende af all regelbindning annan än den ytterst obetämda man kallar bruket, i följd häraf antagit en mångfald ooh rikedom på former och ordbild om ej alltid tillhöra de bästa och derför g lexikograf mycket hufvudbry, då det blir fråga om deras upptagande och inordnande. Den ttare, med hvars arbete vi ysselsätta oss, är emellertid ingen nybörjare på detta omrade. Redan för mer än tjugofem är sedan utgaf han tre häften af ett liknande verk, som då afstannade, förmodligen emedan tiden för ett dylikt företag ej ännu var inne, eller med andra ord, derför att behofvet af en utförlig svensk ordbek ej var så lifligt och allmänt kändt då som nu. Sedan dess har visserligen Dalin utgifvit sitt ej alldeles obetydliga arbete, som dock aldrig f dt med stö; anspr än att vara ett slags hjelpreda för menige man, och I heller kan s med i räkni r fråga om kapligt utarbetade ordböcker. — Till denna klass räknar sig deremot den nu föreliggande, an finner både af dess anordning samt ildt af den inledning, med hvitken ttaren ledsagat den. Då det kan vara åtskilligt af intresse att ur denna inhemta för den större allmänheten. liksom den för männen af facket lemnar ett godt bidrag till bedömande af författarens vetenskapliga ståndpunkt, meddela vi här en kort öfversigt af dess innehåll. Utom magyariskan, finskan, lappskan, baskiskan och några smärre utdöende munarter, härstamma alla europeiska sprak från ett gemensamt urspråk: sanskrit. Såsom prof på svenskans likhet med sanskrit anför förtaren ur båda spraken en mängd rotord af snarlik betydelse, blawd hvilka vi såsom prof: anföra s Sanskrit. Svenska. Sanskrit. Svenska. Hard. Hjerta. Bandha. Band. — Bråthar. Broder. Å Kyssa. Bhar. Bära. Moder. Bhuj. — Böja Mona. Duhitar. Dotter. Gå. Gå. ; ader. Hath. Hata. Son. Samman. Stå. Vaks. Beträffande ordens ursprung ur de rotorden, lemnar ordet broder ett m exempel. Det heter på ,sanskrit Br (stafvas äfven Bhråtar). Andelsen tar, som 1 dotterspraken öfvergatt till ter eller der, uttrycker ett slägtförhållande. Förra delen af ordet kommer af verbet Bhar, bära (föda), och Bräthar betyder saledes buren af samma mode Författaren varnar dock för öfverdrifna bemödanden att från sanskrit uppleta rotJord, hvarigenom man dätt utsätter sig för ingens hikens ena sidan i ändskan och a andras tyskan, anglosachsiskan och mesogö blefvo för för undersökning. Som I skrit då ej var kändt, sökte man fåfängt (efter rotord ur de semitiska språken (kaldeiska, hebrei syriska, arabiska m. 1.) Först senaste tiders forskningar i sanskrit ha visat, att detta språk till Europa utsände tre språkstammar, den schlavoniska, tra götiska. Till schlavoniska stammen räknas ka, serviska, böhmiska, polska m. m. Till iska (romaniska) stammen räknas grekiska och latin samt deras dottersprak nyekiska, romaniska (rumäniska), italie ka, spanska m. m. Den götiska I stommens dottersprak anses vara de mesoka språken samt I norräna tungan. Denna no (norroena) tunga är ingenting annat än isländskan, modren till de skandinaviska språken och ett gemensamt språk för vara skandinaviska förl fäder. Den äldsta norräna tungan fortlefde länge med sjelfständig utveckling. Anda till slutet af 1200-talet nd fornsvenskan i det nä ik i men under 1360-talet verkan. Man icke ailen; Å mutbytte nordiska uttryck mot tyska, t. ex. mäla mot säga, . utan gaf ordskämtan mot glädje 0. s. bildning och ordböjning tysk form. De enkla nordiska stamorden vanställdes med prefixen be, ge, för; den förut okända substantivändelsen ing ir ning införde man dubbla sjelfijudtecken aa, oo, m. fl. samt dubbla medljudtecken ff, fw; ch i let för k. Öfverväger man noga denna tyskans under flera hundra år fortsatta, högst betydliga inverkan, måste man medgifva, att vårt språk till ganska stor del nu är tyskeri, och att således bemödandena för språkets renhet måste riktas på att bortskaffa den tyska spr Med afseende på författare äro i detta afseende så obestämda som vårt, hvilket hvar och en, lärd eller olärd, anser sig kunna behandla efter egna hugskott. Derefter visar för taren med flera exempel huru oriktigt det är att vid stafning utesiutande följa antingen blott härledningssystemet eller blott ljudenligheter. I fråga om bruket af e och ä visas, huru orätt det skulle vara att blott bruka e i de ord som återfinnas i isländskan. Detta språk hade ej bokstafven ä, men vi dess ljud. Med samma skäl som man skrifver vester med ledning af isländsk härledning, måste man äfven skritfva Hest, Elska, ty så tecknades dessa ord i isländskan. På samma sätt härledes Enka ej af en, utan af Ekhi (sorg), Embete af ombat, Hertig af här 0. s. Vv. och borde således stafvas med Författaren nämner en mängd ord, hvilka för hundra är sedan allmänt skrefvos med ä, men i svenska akademiens språklära helt enkelt förklarats skola stafvas med e, utan att dock alla akademiens ledamöter sa göra. Bokstafven ä har ansetts såsom en ful bol staf. Skriftecknen c, q, x och z anser författaren böra utgallras ur språket. Han säger att vi lika väl som danskarne kunna skrifva ikke i stället för icke. För borttagande af dessa iftecken vädjar författaren till svenska akademien. Utan att frånkänna denna aktade myndighet dess välförtjenta och berättigade infl nde, tro vi dock, det ett vädjande till period pressen, att utan afseende på politiska asigter förena sig i dylika förbättringar, skulle göra större verkan. Beträffande sjelfva ordbokens plan, till hvars granskning vi skola skrida i nästa uppsats, säger fö fattaren, att endast högspråket, men ej de ol landskapens munarter i den samma redovisas. Savidt möjligt är belyses alla upptagna ords betydelse genom anföranden ur godkända författares arbeten, under hvilka inbegripas, icke allenast skalder och vetenskapsmän eller skriftställare, utan äfven sädane som skrifvit öfver slöjder, handtverk och dylikt. Af mycken förtjenst är författarens försök att såvidt möjligt angifva ords form i grundspraåken eller andra främmande språk, från hvilka härledning kan hemtas. rd upptagas efter språkets utveckling under perioden 1750 till 1 Ganska intressant är författarens redogörelse för grunderna till ordbokens plan. Ett ftspråk, anmärker