Aftonbladet – 17 december 1867, sida 2

MUSIE. Don Juan är ett bland de konstverk, som man icke blott beundrar, utan verkligt älskar. Enhvar anar, känner eller förstår att detta mästerstycke är det största, den musikaliska dramatiken har att uppvisa, och har derföre t tillegna sig det och bilda sig sin egen skilda åsigt derom. Följaktligen finnas ika många olika åsigter om Don Juan som det finnes musikaliska menniskor, och häraf följer åter dels att denna opera varit, är och skall blifva ett ständigt tvisteämne mellan personer, som älska den lika-högt, men hvar och en med sin egen uppfattning, som han vill finna erkänd såsom den enda rätta; dels äfven att intet utförande af arbetet, huru godt som helst, skulle kunna fullt tillfredsställa alla. Enkannerligen gäller detta sista om styckets hjelte, och hvad man af Don Juans representant såsom skådespelare och sångare fordrar för att blifva nöjd gränsar i sanning till det otroliga. Han måste vara ett non plus ultra i kraft, i skönhet och i elegans, tjusande som en demon, trotsig som en titan, samt dertill försedd med tenorbaryton, och denna en sådan, hvars timbre icke kan emotstås, vare sig det gäller att förföra, befalla, juga eller häda, och som är så uppfostrad, att den lika förträffligt tolkar det ljufligaste dolce, som det väldigaste brio och det smidigaste parlando; och Don Juan får hvarken ara för gammal eller för ung, för grof eller för fin, för grym eller för glädtig — och likväl, vore än framställaren en fullständig personifikation af allt detta tillsammantaget, säkerligen skulle det likväl finnas tusende fs saa, blender ra Rn kronan SV bv