Aftonbladet – 17 december 1867, sida 2

person för hvardera af utställningens 10 grupper, vald af prisdomare inom hvar sin grupp. ..— Pantlånare äro en klass af yrkesidkare, hvilkas antal på senare åren betydligt tillvuxit här i hufvudstaden. Visst är åtminstone, att de öppna så kallade pantlånekontoren ökats högst betydligt. Den lånerörelse med hvilken de sysselsätta sig och hvilken förr vanligen bedrefs i all tysthet, har nu blifvit ett offentligen uppgifvet näringsfång. Det ligger i sakens natur, att dess idkare esomoftast få med rättvisans tjenare att skaffa, ty det är merendels hos pantlånaren, som tjufvarne söka förvandla i peningar de rof delyckats öfverkomma, Rättegångar, i hvilka det gäller att utröna huruvida pantlånare ha varit medvetna om eller bort kunna misstänka den oärliga åtkomsten af hos dem pantsatta saker, som befunnits vara stulna, höra till ordningen för dagen vid våra domstolar. I dag redogöra vi deremot i vår rättegångsafdelning för ett mål, i hvilket bland andra äfven en pantlånare blifvit inblandad, ochpå hvilket Vi ansett oss böra fästa särskild uppmärksamhet då i den för mången bekymmersamma tid, som vi nu genomletva, antalet af pantlånarnes kunder tyvärr torde komma att betydligt växa och en varning med afseende å beskaffenheten af det sätt, som af dem understundom användes-för affärers uppgörande, således kan vara behöflig. Det har genom ifrågavarande rättegång blifvit upplyst, vatt då en lånesökande begär att på någon dyrbarare artikel, exempelvis värderad till 500 rdr, erhålla ett lån, så beviljas honom t. ex. 200 rdr, men på samma gång affordras den lånesökande vid affärens uppgörande ett qvittens på de mottagna penningarna af ungefärligen följande innehåll: cTill N. N:s lånekontor försäljer jag härmed ett... för en summa af 200 rdr med rättighet att detsamma återköpa inom en månad till ett pris af 235 rdr rmt. Med ett Re bevis i hand påstår pantlånaren sig likväl ej hafva köpt varan utan endast belånt den och förklarar sig, ifall saken är sjuk, mycket beredvillig att återlemna varan mot den summa, han vid köpet eller lånet betalt, — detta om varan af den lånesökande befinnes vara stulen eller på annat bedrägligt sätt åtkommen, (Se dagens rättegångsafdelning. År åter förhållandet att den lånesökande på förenämnde sätt belånat rättfånget gods, nödgas han inom en månad igenlösa panten med erläggande af 235 rdr för 200, motsvarande en ränta af 210 proc. för året; underlåter han igenlösen, så lärer antlånaren icke dröja att till den högstbjuande sälja panten, hvarvid köpare lätt böra åträffas, som gerna betala 300 å 350 rdr ör den mot 200 rdr pantsatta, till 500 rdr värderade. varan; Af det rättegångsreferat, vi här ofvan åberopat, synes att stadsfiskalen Silfversparre yrkat ansvar på en pantlånare, som uppe tat ett försäljningsbevis i likhet med det vi här ofvan omnämnt, och då, efter hvad det blifvit upplyst, cupprättände af dylika bevis är en form; som begagnas vid alla lånekontor, vore det högeligen önskvärdt att förfaringssättet vore för lagen åtkomligt och att en sträng räfst kunde ega rum rörande såväl frågavarande som möjligen andra förhållanden vid den mängd af pantlånekontor, hufvudstaden eger, på det att den till följd af minskade arbetstillfällen, i en bekymmersam ställning iråkade familjfadren, när han nödgas anlita dessa nu omnämnda menniskovänner, ej måtte utsättas-för ett sådant rofferi, som hittills så länge vantastadt fått bedrifvas.