Aftonbladet – 14 december 1867, sida 3

Mod anledning af kr Björeks skrifvelse till komiten för kommunalbeskatiningens reformerande i Göteborg. ändaren hvarken är medlem af s kommun eller ännu mindre af den komitt, till hvilken hr B:s skrifvelse är ställd, anser han sig dock, da denna s else bli vit offentliggjord, kunna upptaga den till granskning, leles då den behandlar sa allmänvigtiga frågor, som dem om grunderna för f östrätt inom kommunerna, och desto hellre, då det anscende för skarpsinnighet och erfarenhet, som den aktade ri presentanten för Göteborg rättvisligen eger, gifver at hans offentliggjorda åsigter i dessa v igt, som gör dem så mycket beEhara Götebor r alla, hvilka i likhet med ins. icke dela dem. Vi vilja då med de ringa krafter, som stå oss till buds, försöka följa hr B. i hans behandling af dessa frågor, ehuru vi uppriktigt erkänna, att vi hellre följt en annan ordning, först och hufvudsakligast behandlande fragan om rösträtten och sedan den om beskattningen, öfvertygade, såsom vi äro, att, kommer man väl på det klara med den första frågan, så later den andra sig vida lättare lösas. För att då icke beträda området för ab-: strakta undersökningar längre, än som erfordras för att dit följa hr B., erkänna vi såom sann hans framställning derom, att likom familjens nödtorft kräfver större pekuniära uppoffringar af individen, än kommunens, så kräfver äfven kommunens större, än statens och detta senare i allt högre d ju mer den kommunala friheten utve ju mer decentralisationens princip vinner er nande. Tager man säledes endast penningen till måttstock, hvilket man nu för tiden gerna gör, äfven der den icke kan vara mätare, så är det likaså sannt, såsom hr B. anmärker, att af individens förbindelser till staten och till kommunen, den senare mera liknar hans förbindelse till familjen. Det faktum, att in dividens utgifter för kommunen visa en afgjord benägenhet att blifva allt större och större i förhållande till hans utgifter för staten föranleder emellertid hr B. att förklara om olämplig och orättvis för beräkningen af kommunalskatterna den skattegrund, hvilken staten ansett lämplig och rättvis för beknandet af den direkta bevillningen. Hr B. sar, att om icke den direkta bevillningen till staten utginge med ett, jemfördt med de öfriga statsbidragen, så högst ringa belopp, i skulle, under våra nuvarande förhållanden, dess uttaxering blifva nära nog omöjlig och att, då kommunalskatterna beräknas efter samma grund, men flerestädes utgöras till 2, 3 å 4 gånger beloppet bevillningen till staten, denna beskattningsgrund icke kan, i fråga om fyllandet af behof till sådana belopp, vara lämplig. Ehuru hr B. anser endast direkt beskattning efter inkomst vara för fy! landet af statens behof ett eftersträfvansvärdt framtidsmål, så vill han dock, att för bestridandet af kommunens utgifter äfven andra skattegrunder, och dessa olika för olika kommuner, skola fa göras gällande. Till vinnande häraf, söker hr B. framhalla önskvärdheten och billigheten deraf, att kommunerna sjelfva skulle tillerkännas t, att hvar för sig bestämma grunderna för kommunalskatternas beräkning, efter som, er han, staten obestridligen eger denna rätt, i fråga om den beskattning, som erfordras för fyllandet af dess behof. På denna kommunernas sjelfbestämningsrätt i atsegpnde å beskattningsgrunden tyckes hr B. anse allt bero och denna väl vunnen, skulle all klagan, så öfver beskattningens tyngd för de obemedlade, som i fraga om röstberäkningssättet, tystna. För vår del tro vi det icke, utan anse, att en sådan kommunens rätt icke allenast icke vore lämplig, utan rent af skadlig, samt att, om den vunnes med bibehållande af rösträtten, lämpad efter beskattningen, de obemedlades betungande med skattebidrag troligen snarare deraf skulle ökas än minskas. Hr B. har sjelf framställt och besvarat de invändningar emot hans förslag, som han tror skulle komma att göras, men bland dessa invändningar sakna vi en, som vi för vär del icke tro vara den allra ovigtigaste. Det tyckes oss nemligen vara klart, att, då den ojemförligt största delen af statsbidragen -utgöres genom indirekt beskattning, så skulle kommunernas rätt, att hvar för sig bestämma beskattningsgrunderna för kommunalbidragen, komma att störande inverka på de grunder för den indirekta beskattningens fördelning och utgörande, som riksdagen funnit vara de för landet i sin helhet klokaste och fördelaktigaste. Att sådant skulle inträffa lärer väl vara utom allt tvifvel, då efter hr B:s förslag kommunen skulle ega rätt att efter behag, icke allenast beskatta ild fastighet, utan äfven särskild rörelse och vissa näringsgrenar?. Om staten t. ex. förklarar stängjernstillverkningen fri fran afgift, så skulle kommunen för sin del kunna pålägga hammarskatt; om staten icke vill veta ar i r itbetssockerfabrikationen, så skulle kommundock kunna palägga den; om staten mmer en viss tillverkningsoch utskänkafgi nvin, så skulle kommunen n del kunna fördubbla den; om staten, stadt afseende a angelägenheten deraf, att ej fördyra förnödenhetsartiklar, ej vill veta af någon tull på säd, på mjöl, på kött.