Aftonbladet – 13 december 1867, sida 2

I män förstå honom. Denne katolske reak-Itionäre Menabrea för ett språk mot Rom, Isäger Sigcle, hvilket i sjelfva verket föga . matiska underhandlingarne. Jag skall q une yttra om konungarikets hela befolk befinner sig. Nåväl, denna lilla stat är ett STOCKHOLM den 13 Dec, sig af glädje öfver, att regeringen ändtligenSs vill uppträda solidariskt med den romerska kurians intressen. De liberala organerna, såsom Temps, Avenir national, Courrier fran-! Gais, Libertö o. s. v., finna, att det efter denna s vändning skall bli slut med all frihet i Frank-! rike. Temps yttrar, att efter gårdagen 1789 : års Frankrike icke längre finns till, och att i q j j! l lt De klerikala franska tidningarne äro utom S J den andra romerska expeditionen är för kejsarriket detsamma, som det spanska fälttåget år 1823 var för restaurationen. Att nå-j: gon konferens skall bli af, derpå tror numera ! ingen enda tidning. Under det att de klerikala jubla högljudt och de liberala läggaj: sin panna i djupa veck, yttrar Liberte, attl: Frankrike en gang äfven sagt, att Preussen aldrig skulle bemäktiga sig den venstra Main! stranden och Juarez aldrig Mexiko. Och likväl beherrskar nu Preussen hela Tyskland, : och Juarez bor i fred och ro i palatset il: Chapultepec. Rouhers ord: LItalie ne sem I parera pas de Romex få derföre icke tagas på : allvar. Rouher trampade den 5 December : obeslutsamheten under sina fötter, för att lyfta sig till höjden af en Thiers. Glömsk af kejsarens bref samt af Thouvenels och La-t valettes depescher, (hvilken sistnämnde bivistade sessionen såsom simpel åhörare), idel öra för Berryers och Chesnelongs obevekliga anspråk, afdankade Rouher den hittills följda politiken, tvetydighetens politik. På samma sätt dömer Journal des Tebats, i det tidningen formulerar qvintessensen af de Rouherska förklaringarne sålunda: cOdet är således afgjordt! 1789 års Frankrike har på ett obegränsadt sätt förpligtat sig emot det pånyttfödda Italien och mot sig sjelf, för att upprätthålla en makt, hvars grundsatser äro uppställda i syllabus och enioyklikorna, Och huru har statsministern motiverat denna förklaring, på hvilken brefvet till Edgar Ney och förklaringarne åren 1862 och 1867 icke förberedt oss? Tyvärr måste vi säga, att Rouher bemödat sig att mera uppskrämma den allmänna meningen, än att öfvertyga. henne; han har framställt det garibaldiska tåget mot Rom såsom den första explosionen af en vida spridd revolutionär sammansvärjning, en på samma gång religiös och politisk sammansvärjning, som först skulle bryta lös i Rom för att fortsätta sin verkan i Florens och Paris; i Genöve på fredskongressen hade denna sammansvärjning blifvit -hopspunnen. Man har hittills trott, att de objudna gästerna i Kyrkostaten blott ville störta påfvens verldsliga makt. Detta är enligt statsministerns påstående ett misstag, och såsom bevis derpå uppläste han Garibaldis tal i Gendvelc Tidningen invänder häremot, att ju Garibaldis tal icke ens på sjelfva Genåvekongressen vunnit något bifall, att hans anfall på påfvens andliga makt icke erhållit någon genklang i Italien, hvaremot hela Italien; utan afseende partier, det moderata så väl som handingspartiet, vill ha den verldsliga makten afskaffad. Siecle instämmer med Journal des Debats och tillägger för egen del, att huru Italien tänker, lär oss Menabreas tal vid parlamentets öppnande, Menabreas, den areaktionärak ministörens presidents, den statsmans, som monseigneur Dupanloup ännu helt nyligen smekte såsom den ende värdige, hvilken var i stånd att ensam bland alla halföns statsskiljer sig från Ratazzis, Crispis och sjelfve Garibaldis. Den del af Menabreas tal, hvarpå Siecle här anspelar, lyder fullständigt sålunda: aJag kommer nu till den romerska frågan, jag skall vara mycket varsam, ty vi måste göra stort afseende på de diplonings önskningar, jag vill blott tala om hvad som skett. Mina herrar! Konungariket Italien sträcker sig för närvarande från Alperna till Sicilien. — Italien eger bestånd, skall och måste ega bestånd, trots de ansträngningar, man gör, för att tillintetgöra detta sköna verk. Låtom oss undersöka dess topografiska förhållanden. Mellan de södra och de öfriga provinserna ligger en liten stat, i hvilken verldens mest berömda stad stort hinder för oss. Om dess regering vore bättre, skulle det vara mindre svårt att fördraga detta. Men Rom är medelpunkten för sammansvärjningarne mot Italiens enhet. Det är naturligt, att hela Italien lifligt protesterar mot Rom. Om Paris t. ex. skulle befinna sig i engelsmännens våld, hvad skulle fransmännen väl då göra? (bravo, bravo!). I vårt århundrade är allt hvad som hämmar ett folk ett hinder, som man måste undanrödja; men påfven är ett öfverhufvud för religionen. Tron ej, att denna makt öfver samvetena är svag! Det är vår pligt att respektera detta religionens öfverhufvud. Teke med våld skall man intåga i Rom; man måste anlita de moraliska medlen. Nationalparlamentet har erkänt detta under sessionen 1 Mars 1861. De, söm ville med vapen i hand gå till Rom, ha kränkt parlamentets beslut. (Ministern uppläser nu ett ställe ur det tal, som grefve Cavour vid detta tillfälle höll). Ju starkare vi bli, desto mera närma vi oss Rom. Motsatserna mellan rikedom och fattigdom,