Aftonbladet – 11 december 1867, sida 2

kert och öfverensstämmande med menniskans behof att i vigtiga ögonblick bedja Gud om hjelp och välsignelse. Men icke förlorar denna kyrkliga akt någonting i värde derigenom att den är frivillig. Tvertom synes det oss som borde det vara i hög grad motbjudande för verkliga ordets tjenare att göra en gudstjenstlig handling till något juridiskt förbindande och att i egenskap af horgerliga embetsmän utsätta sig för att tvinga den kristliga invigningen pa personer, som ens dast nödtvunget underkasta sig densamma, eller för hvilka den kanske till och med till följd af deras religiösa tro utgör en hädelse. Aktenskapet var under den äldsta kristna tiden en helt och hållet borgerlig inrättning och det var den katolska kyrkan förbehållet att göra det till ett sakrament. Den kyrkliga vigseln infördes i Norden först långt fram i medeltiden och ännu efter Magnus Eriksons lagbok är det giftomannen, som förrättar den högtidliga akteni fyra vittnens närvaro. Flera andra protestantiska länder, såsom Holland (alltsedan 1580) och Skottland ha infört det borgerliga äktenskapet, utan ringaste men för sedligheten eller för kyrkan, hos hvilken nästan alla, sedan de afslutit den borgerliga akten, söka konsekration. I sjelfva Frankrike är förhållandet det, att af 100 äktenskap, som afslutas, endast omkring ö5 ske utan kyrklig välsignelse. Ganska visst är, att allt tal om fri reRe är ett munväder, så länge man icke medgifver borgerligt äktenskap, så länge de, som ej kunna underkasta sig statskyrkans vigsel, äro beröfvade möjligheten att stifta äktenskap. Åfven om man vid nästa riksdag skulle antaga en lag, öfverensstämmande med norska Öissenterlagan; bör frågan om det borgerliga äktenskapet bli en särskild sak och åtminstone rätt att ingå sådant medgifvas åt dem, som icke tillhöra något särskildt i riket erkändt och organiseradt tros-samfund.