Aftonbladet – 11 december 1867, sida 2

knäböja på marken framför den lilla flickan Hon kysste henne med förtjusniog och tryckte henne i sina armar. Guillaume blef blek som döden. Han sökte stödet af ett träd. medan hans läppar mumlade ett afskyd namn. Barnet hade redan upphört att skrika Några sekunder, som för honom kände: långa som år, förflöto nu. En hastig rö relse gjorde att damen, dragen bort af Alice. kom att resa sig upp och vända ansigte emot honom. Detvar Porcellaine. Frossan upphörde att genomila Gaillaumes ådror. Aktrisen hade blifvit honom varse och skyn: dade emot honom. Ni blir väl inte ond på mig för min djerf. bet?? sade hos, i det hon ånyo tog barnet kring hennes späda lif och lyfte upp det. Och innen Guillaume ännu hunnit svara, bade hon höljt det med kyssar. Hvad hon är förtjusande !? återtog hon, Och denna skatt bade hon! ..? : Poreellaine hejdade sig, räckte derpå han. den åt herr de Brövillan och fortfor : Förlåt att jag inte kunde mostå den först. häftigheten i denna rörelse. Men dö ag såg er och tänkte på allt som händt er, kände jeg blodet koka i mina ådror... Jag for nyss här förbi och såg er och det här örtjucande barnet; och jag visste inte huru fort jag kom ned på marken.? Hona gick vid hans sida. Alice sprang framför dem, ände alltemellanåt om huf: vudet mot dem och log. Hvad har man väl gjort med er!? fort for Porcellaine mera lugnt. ?Ni var ju svällande af ungdom och lif den dag då n leranade mig, — kommer pi ihåg det? Då jag sedan blef -nsam, grät jag mycket.-Jag har alltid följt er med mina tankar. Dä jag fick veta att ni hade en liten flicka, lät jag bränna ett vaxljus för henne i kyrkan Notre-Dame-des-Victoires. Man säger att hon skall vara god mot små barn, och man ser der ständigt mödrar, som bedja. Stac kars liten, hvad hon liknar er!? ?Poroellaine, lemna mig; ni söndersliter milt jen htbrabt Gaillöwnk,