Aftonbladet – 11 december 1867, sida 2

Jag är så sorgsen !? sade hon med denn: smekande röst, som qvinnorna förstå at antaga, dä de ha någon svår bön att fram ställa. Ni, vid er ålder? Midt i Paris!? Ja, hvad gör väl åldern till saken? On jag också inte vore mer än tjugu år, så kunde detta likväl inte skydda mig mo ödets slag!? Ödet måste ha fått en dålig uppfostran ! Raoul kysste den fina och hvita hand, som man lemnade i hans. PSom ni vet, sade han, har jag frår mina olika skeppsbrott inte räddat mer än en spillra, rättigheten att minnas. Hvad kan jag göra för er? d ine är så svårt att komma fram med et Åh, det är bara att gå rakt på saken. Vill ni kanske att jag skall hjelpa att säga er hvad det är?? Ja, försök.? Ni är ung, sjön och en äkta parisiska; problemet synes mig derföre inte vara så synnerligt svårt att lösa. Men har med friska tänder bitit uti de nya modernas gröna frukter, och en vacker afton, då man kläder af sig, gör man den för alla styrelser så vanliga upptäckten, att utgifter och in komster inte vilja gå ihop.? Ni är ganska nära.? Och från denna upptäckt till nödvändigheten att anlita den utomordentliga krediten är icte mer än ett steg. Alla finansministrar ba reden uttegit detta steg.? Vet ni, Raoul,, om jag inte hade älskat er, så skulle jag i detta ögonblick känna mig frestad att göra det? Ni har hjertat fullt af goda afsigter,.. Men låt se, förföljes ni af edra modehandlerskor ?7 Nej.? Så mycket bättre. Jag skulle då kunnat tro att ni inte hade vändt er till de för vämsta, och detta skulle förödmjukat mig edra vägnar. Men kanhända ha desga ederliga menniskor lidit förluster och vända