Aftonbladet – 7 december 1867, sida 2

—— herr de Barclay med mig i min hvirfvel? Jag har ett ögonblick töukt derpå. Han har egenskaper, som göra honom lämplig att spela en Delilas älskare. Men jag vet att jag med honom skulle få en ännu mindre frihet än den jag förut hade njutit. Mitt felsteg skulle slå mig i bojor. Lönar det väl mödan att falla, för att sedan krypa? Den enda sak, som kommer mig att tveka, är att han ännu inte är besegrad. Det är en egen menniska, den herr de Sarclay.. Han är bländad... Är han det verk. ligen ännu?... Men han har aldrig blifvit verkligt kufvad. Hans klara och gecomträngande blick ser tvärs igenom mig och ginnar ända till skuggan af mina tankar, eg känner mig rodna under hans bliok, Sjelfva min tystnad har en röst för denna ekarpsinniga själ, som genast fatter och genomtränger hvarje konstgrepp. Jag har kunnat föra honom i ledband, men inte förblinda honom. Hvad det skulle vara för en njutning att ae honom verkligt liggande vid mina fötter, med verkliga tårar i sina ögon, tårar, som en lidande och blödande kärlek frampressat, och att i ett sådant ögonblick få säga till horam: SNi älskar mig!... Farväl!s SAck, hvad jag skulle vilja älska någon eller något! tJag har aldrig sett en grisett vid en students arm en söndag ute på landet, med leendet på läpparne och kärleken i ögonen, utan att erfara en känsla af häftig afund... Det mest säkra i min ovisshet är, att jag förmodligen skall komma och besöka dig i det der torftiga lilla huset, som kapten Berihier fann sä vackert. Jag skall hvila mig åer, tilldess en vindflägt för mig bort jag vet inte hvart,4 ; (Forts. följer,