Aftonbladet – 7 december 1867, sida 2

— tam Det har under vår publicistiska bana varit vår ledande grundsats, att mot insändare af reklamationer iakttaga en undfallenhet och ett tålamod, som någon gång till och med ådragit oss våra läsares ogillande. Vi hafva dock trott oss finna att principen ej blott är teoretiskt riktig utan äfven praktiskt klok, i det våra insändare i sin bevisningsifver icke sällan bjelpt oss att bevisa just hvad de velat gendrifva. Sådan har också varit händelsen med de uppsatser, som vi ansett oss böra i värt blad inrymma till försvar för det beryktade Stenby jordbruksoch tegelbruksaktiebolag. Tugen har obarmhertigare lagt i dagen den rätta halten af devna märkvärdiga institution än dess egen stiftare, särdeles genom den artikel som vi, för tillfället så godt som utan anmärkning, inrymde i vårt tisdagsblad. Vi kunde dermed låta bero, men då grefve Taube antingen verkligen tror eller vill öfvertyga andra att han varit föremål för en personlig förföljelse å vår sida, eller att hans enskilda ekonomi haft sådant intresse för oss, att vi derföre skulle öfvergifva vår grundsats, om privatlifvets oans tastlighet, nödgas vi egna några rader till att öfvertyga honom om sitt stora misstag och skola begagna samma tillfälle att en gång i sammandrag uttala vår mening om detta företag, i förhoppning att dertill ej vidare behöfva återkomma. När hr Taube framträdde med sitt projekt att bortspela sin egendom Stenby på lotteri, eå inbjöd han sjelf allmänheten att taga kännedom ej blott om hans nya nationalekonomiska påfund, i fråga om jordbrukets upphjelpande, utan äfven om sin privata ekonomi, i det han ärligt bekände, att affären gick ut på att lösgöra Stenby från de skulder, hvarmed det var belastadt och öfverlemna det gravationsfritt åt en ny egare; men det oaktadt hafva vi aldrig yttrat ett ord om hr Taubes enskilda affärsställning. Tvärtom har han sjelf odeladt förtjensten, eller motsatsen, af att hafva lagt denna sin affärsställning under allmän: hetens ögon. Eller trodde hr Taube verkligen att någon annan någonsin skulle för: mås tro, att personer, som i ezonomiskt afseende vore vederhäftiga, skulle taga sin tillflykt till en utväg, i så öppen strid med lagen, för att realisera sina tillhörigheter? Det är således hr Taube sjelf, och icke vi, som invigt publiken i förtroendet om hans enskilda angelägenheter. Hvad åter avgår hans för allmänheten framlagda rospekt till befrämjande af svenska åkerrukets välfärd, så lärer den väl falla under offentlig diskussion, och om vi i den saken skulle ha något att förebrå oss, så är det uraktlätenheten att ej genast med tillbörlig skärpa hafva påpekat förslagets både ekonomiska och moraliska förkestlighet. Hr Taube eller hans konsortium, det är os8 alldeles likgilgigt — ty med hans enskilda person hafva vi ej det minsta att beställa, — uppträder inför hela landet med ett förslag, som utges för att gå ut på, alldeles icke eller ens i första rummet, att hjelpa hr Taube af med sin egendom och de skulder som gravera densamma, utan att visa vägen för det svenska landtbrukets frälsning från sitt genom jordegarnes skuld sättning iråkade betryck, och till den äns dan vädja de till tidehvarfvets bästa och verksammaste rörelsekraft, när den rätt användes, nemligen associationen. MHvari beIstår nu denna så omskrutoa association? Kanske uti de många samfälda bemödanden, grundade på lika rätt, och utsigten på en rättvist fördelad vedergällning? Ingalunda; den grundar sig tvärtom derpå, att flertalet skall afsäga sig sin egendom, d. v. 8. den rättmätiga afkastningen af sin egendom — (det är väl den gröfsta sofism att tala om, att kapitalet är i behåll, när räntan, som producerar kapitalet, bortskänkes), — för att af de sålunda uppkomna räntebesparingarne uppställa några få lotterivinster, som slumpen utdelar. Om detta lär en sund ekonomisk grundsats, om det kan kallas association att en mängd mens TI niskor för ett obestämdt antal år afsäger lsig frukten af sina besparingar, för den hundradels eller tusendels eller tiotusendels chansen af en större eller mindre spelvinst; Idå är associationsprincipen sannerligen bäst latt vara qvitt. Också har det väckt en viss sensation, att regeringen så ledigt sanka Itionerade reglor för ett så beskaffadt bolag, jehuru denna sensation betydligt lugnadea genom civilministerns förklaring i anled