ade och genomdrefvo denna lag, den frågan: lar det praktiska ändamålet dermed vunnits; ar oron på det kyrkliga området lagt sig; a de besynnerliga och alldeles obestämda ndantagsförhållanden, i hvilka en mängd ersoner, som skilt sig från den statskyrkiga bekännelsen, dittills hade befunnit sig, Nlifvit lagligen ordnade? Nej!... Antalet af lissenters har tillvuxit och deras ställning r lika underlig och oorduad som förut. Vi vågade förutsäga detta, då denna lag 860 var under behandling på riksdagen; ri sågo att bristerna uti densamma voro så stora och väsentliga, att genom dem alla le af lagen påräkuade fördelarne skuile allteles tillintetgöras. Redan den omständigheen, att denna lag hade alla dem emotsig, till hvilkas fördel den skulle vara stiftad, var ett betänkligt omen, och det har sedermera ganska riktigt visat sig, alt dissenters icke kunnat begagna sig af de skenbära medgifvanden som lagen innehåller och att förhällandena äro långt mera oordnades än förut. Meägifvandena i 1860 års förordning komma i sjelfva verket endast till godo de få personer i vårt land, som kunna vara sinnade att öfvergå till romersk-katolska läran. För dem kar lagen onekligen åvägabragt en lättnad; men för dem som icke vilja gå tillbaka, utan framåt, för dem som, i stället för att skilja sig ifrån protestantismen, gå längre i protestantism än statskyrkan, för dem har denna lag icke medförå någon förbättrad ställning. Det finnes t. ex. för närvarande i vårt land, efter hvad vi tro; omkring 6000 baptister, hvilka förkasta statskyrkans lära om barndöpet, såsom saknande stöd i Skriften och endast beroende på ett långt efter Kristi tid uppkommet, efier deras sätt att se, oförnuftigt och irreligiöst bruk, och hvilka i fråga om kyrkan och prestadömet aflägsna sig betydligt från de statskyrkliga begreppen i riktning ås; en friare uppfattning. Med få undantag stå dessa bäptister offieielt än såsom enroilerade i statskyrkan, oaktadt de ha sina egna kyrkor och egna församlingslärare. Detta har till nöd gått för sig såsom ett öfvergångsstadium och egertliga konflikter ha endast uppståti, då vederbörande myndigheter på ett och annat ställe velat med våld låta döpa baptistbarn. Konflikterna börja emellertid nu bli allt talrikare, då inom baptistmenigheterna med hvarje dag antalet ökas af unga personer, som aldrig varit och icke vilja blifva konfirmerade inom statskyrkan och till följd deraf icke kunna erhålla statskyrklig vigsel för ingående af äktenskap. Det olidliga tvång, som härigenom utöfvas emot oförvitliga personer, hvilka hindras att afsluta lagligt gällande äktenskapliga förbindelser, är så vidrigt och onaturligt, att det icke blir möjligt att längre undanskjuta ett verkligt ordnande af dessa förhållanden. Vi veta visserligen, att det finnes ganska många, hvilka tro sig kunna behandla den saken lika cavalierement som lagutskottets onde genius, grefve Erik Sparre, hvilken vid sista riksdagen yttrade: Höra de till ett främmande religionssamfund, ega de rätt att låta viga sig, på sätt deras kyrkoförfattning bestämmer. Äro de åter qvari vår kyrka, få de väl underkasta sig vår kyrkas stadganden i detta hänseende, och vilja de ej detta, kunna de ju gå ut ur kyrkan. Att både få stanna qvar i kyrkan och dock hafva sin egen derifrån afvikande lära, finner jag icke vara billigt, liksom det väl ej Vi kunna tryggt ställa till dem, som fram13 ett säl sk st RR a a red bunt rt. IN tort. ft nt St nt gt a bg EN RT RR ag heller medgifves i något enda kyrkosam-! fand.? Vi veta, att det bland prelaterna och inom byråkratiska kretsar fiones många, som med sior förbittring fråga: hvarföre gå de icke ut ur kyrkan? hvarföre bilda de icke en af K. Moj:t sanktionerad församling? Vi skulle tillbaka kunna fråga en och annan högmögende herre, som med stor lätthet förer ett sådant tal på tungan, om han tror att det vore så synnerligen lätt för honom ätt till följd af skiljaktighet från statskyrkans lära, äfven i det yttre skilja sig derifrån, underkasta sig de förödmjukelser, som med sjelfva utträdet vore förenade, och sedermera med nöje finna sig i de yttre förmåner som genom detta steg komme på hans lott: afsättning från embete eller tjenstebefattning, aflägsnande från rikedagsmannaskapet, o. 8. v. Men vi afstå från denna interpellation; ty det kan icke nekas, att jemförelsen haltar något, och att det är en väsentlig skilnad. Det är här icke fråga om dessa patroner, som småleende låta presten förstå, att de naturligtvis icke kunna fästa sig vid de dogmer han förkunnar och att sådant ?kan vara godt nog för bönder?, men som dock allsiceke draga i betänkande att i det offentliga uppträda såsom målsmän för den statskyrkliga ortodoxien och ifrigt rka på stränga restriktivåtgärder mot affälingar. Nej frågan gäller personer, som ha en bestämd och utpräglad religiös öfvertygelse och som utan tvifvel äro beredda att, om det gäller, underkasta sig ganska många uppoffringar och obehag, för att öppet bekänna sin tro. Men lagen är sådan, att det blifvit gjordt omöjligt för baptisterna, såväl som för andra em dissenters, att utträda ocbibilda agligen erkända församlingar. Förbållandet är nemligen det, att sedan en protestantisk dissenter, t. ex. en baptist, underkastat sig alla de vilkor, som fordras för hans utträde ur statskyrkan, och hvilka i sjelfva verket kunna betraktas-såsom ovärdiga vexationer, d. v. s. sedan han 1) förklarat, att han affallit från den rena evangeliska läran, 2) med anledning deraf erhållit undervisning och förmaning af sin a a officielle s. k.själasörjare, dernäst 8) blijvit rr Deng varnad ioför domkapitlet och slutligen 4) låtit i kyrkoboken anteckna sin önskan att öfvergå till ett främmande kyrkosamfund, så är ban likväl icke feån statskyrkan skild, utan i densamma lagligen qvarstående, ända tilldess han kan visa, att han blifvit upptagen uti något annat i riket tillåtet religionssamfund. Då nu personer, som qvarstå i statskyrkan och från densamma ej blifvit frigifaa, icke lagligen kunna betraktas såsom baptister derföre att de omfatta baptistiska lärosetser, så finnes i riket intet tillåtet baptistiskt religionssamfund, till hvilket affällipgar? från statskyr: kan skulle kunna lagligen öfvergå, och det är omöijliot att med nu gällande lagbestäm