Aftonbladet – 4 december 1867, sida 3

för att icke ännu mer förlänga den ändock nc fl vidlyftiga redogörelsen, förbigått vittnenas yt randen i dessa delar, så framt de icke synts o innefatta något med afseende å sättet för skog affärernas bedrifvande mera karakteristiskt.) — Härefter anhöll åklagaren om vittnesförhör me linspektoren Svedmark samt skogsuppsyningsmär nen Jonsson och Thulin. Bemälde Jonsson och Thulin närvoro, hvaremt Svedmark icke lät sig afhöra. Först hördes Jonsson på förut aflagd ed, de vid, på frågor af åklagaren, Jonsson förklarad att han i elfven och bivattendragen påträffe timmer, som, fastän det varit taget i beslag, lil väl sedermera blifvit försedt med intumning: märke af rödkrita; att Jonsson närvarit, då san ma timmer tagits i beslag, och sedan sett a timret, sådant oaktadt, medan det legat å beslage stället blifvit försedt med berörde intumnings märke, men alt Jonsson icke visste, hvem sor åsatt märket; att straxt ofvanom Rusele by vi flottningens början legat på en kullerbacke un gefär ett hundra alnar från stranden något tim mer som varit taget i beslag, hvilket timmer un der flottningen bortkommit, men visste vittnet e hvem som tagit timret; samt att vittnet före flott ningens början underrättat Ström, att på åtskil liga ställen uti hufvudelfven och bivättendrage fanns timmer, som varit taget i beslag, men-ick blifvit försåldt, hvaremot vittnet icke underrätta Ström om de särskilda ställen, der timret legat På fråga af angifvaren Holmblad uppgaf vittnet att vittnet, efter timrets uttagande ur Djupskol afvan, samtalat derom med Ström, som då tyck att det var trefligt att timret uttagits. På fråge af hr Tengvall förmälde vittnet, att vid sistom vittnade samtal med Ström skulle jemväl närva rit ingeniören Solln, men visste vittnet ej, om Sollen åhört samtalet. Thulin fick härefter företräda. Svedmark när. var icke, men bevis företeddes om hans inkallande. I anledning af bevisets innehåll förklarade läns: mannen Hallgren, att han endast tillfälligtvis närvarit, då fetdin smannen C. O. Wahlström till inspektoren Svedmark framburit en muntlig helsning från åklagaren att Svedmark skulle in finna sig på tingsställe. Thulin fick aflägga vittnesed, hvarefter han berättade: att vittnet några dagar före ifrågavarande timmers uttagande ur Djupskolafvan sammanträffat med Ström på Lycksele kyrkoplats och i handlanden Öhmans handelsbod, då Ström ttrat: ?Nu lären I taga in timmer i afvan, men tagen ock timmer, som I icke rån om; att sedan flottningen kommit nedanför Hällforssen hade vittnet der nedanför vid såkallade AleniiafväN kommit, då manskapet i en flottningsbåt varit sysselsatt att taga ut något i beslag taget timmer, som legat i afvan, men bade, på vittnets tillsägelse, timret qvarlemnats; att vid nyssnämnde samtal med Ström hade han dessutom yttrat: Det lyster mig tillse huru det skall gå till, nog tänker jag jägeribetjeningen får betala det timret dyrt?; hvarjemte Ström halt något skämtsamt yttrande om samma timmer. För hörande af J. W. Eklund och A. E. Eklund samt inspektoren Svedmark anhöll dåklagaren om uppskuf till urtima ting eller nästa lagtima ting; och då af Nords, Uppenbergs. och Ohmans vittnesmål synts som de icke omtalat allt hvad de haft sig bekant, begärde åklagaren, atde måtte hänvisasf till sin själasörjare för erhållande af ytterligare undervisning om edens vigt och värde. Med anledning af berörde begäran inlemnade Nord prestbetyg, utvisande att Nord, Uppenberg och Öhman voro välfrejdade. Angifvaren hade Si något att andraga. Hr Tengvall anhöll, det åklagaren måtte ålägas att vid nästa ransakningstillfälle förebringa all bevisning. Efter öfverläggning afsades följande Beslut. Med bifall till åklagarens anhållan aktar häradsrätten uppskjuta målet till nästa med häralet infallande lagtima ting och fjerde rättegångsch deraf, då parterna skola sig infinna, Ström rid hemtningsäfventyr, och då åklagaren bör nedhafva de personer, han önskar få hörde såsom vittnen i målet eller visa att nödiga åtgärler vidtagits för samma personers instämmande, lit vid äfventyr att uppskof ej vidare meddelas; innande häradsrätten icke skäl att hänvisa vittena Nord, Uppenberg och Öhman till deras jälasörjare för erhållande af undervisning om dens vigt; och har åklagaren, derest han önkar att få sistnämnde tre vittnen RE la i målet, att dem för sådant ändamål inkalla. Åklagaren anmärkte, att han begärt, icke Öhnans, utan Emanuel Nilssons hänvisande till jälasörjaren; och som denna uppgift vitsordales, förklarade häradsrätten efter öfverläggning ig ej heller finna skäl att hänvisa Emanuel Nilson till hans själasörjare samt att, derest åklaaren önskade vidare förhör med Emanuel Nilsee hade att Emanuel Nilsson dertill alla.