Aftonbladet – 4 december 1867, sida 3

jen mängd gossar, som icke hafva någo -I fallenhet för: den lärda linien, ändock I Isina målsmän dit insattes, till föga fromm för dem sjelfva, till hinder och men för d öfriga. ) Hvar och en, som känner förhållanden I vid vära elementarläroverk, vet, huru d ) klassiske språken vid de flesta af dem änn läro spsrt sagdt allherrskande. Dst gifve knappast något undervisningsämne, vid hvar behandling inom den klassiska linien, dessa jstudium icke utöfvar ett högst betydligt in flytande. Ja! gossens hela sätt att tänk och uttrycka sig, bildar sig i ej ringa gra efter de klassiska auktorer, med hvilka har ständigt umgås, hvilka största delen af da gen, hemma och i skolan, utgöra han trogna sällskap. Om detta är till gagn elle till skada för civilisationens framåtskridand lemna vi åsido; men deri skall helt vises hvarje i någon af våra offentliga skolor bil dad man med oss instämma, att på ett gan ska olika sätt måste undervisningen i sir helhet gestalta sig, om den grundas på de klassiska språken eller de s.k. realämnena. Låta vi några af de särskilda skolämnens undergå en hastig revy, så skola vi finna, att det näppeligen gifves något enda, i hvilket undervisningen ej börvinom hvardera linien i någon mån olika bedrifvas. Till en början ligger det för öppen deg, ett eåväl modersmålet som de främmande moderna språken mäste på ett helt skiljaktigt sätt inom den klassieka och reala linien behandlas. Huru mycket kan ej för dem, som läst klassiska språk, såsom kändt förbigäås eller blott antydas, åt hvars noggrannå utredande de öfrige behöfva egna rmycken tid och eftertanke, om undervisningen skall blifva för dem fruktbringande. TI teologien böra alltid de lärjungar, hvilka läst klaesiska språk, vid de ständigt förekommende citaten ur källorga, nemligen Skriften, de symboliska böckerna och kyrkans fäder, få begagna sig af de för dem bekanta originalepråken, för ati kunna bättre och djupare intränga i citatens mening och anda. Sjelfva skrifstudiet bör ock, der det är lärjangen möjligt, ske efter grundspråket. Afven vid undervisningen i såväl filosofi, som vissa grenar af historien, torde läraren böra i någon mån tega hänsyn sill, huruvida det är den klassiska eller moderna litteraturen, med bvilken hans lärjungar äro mest för. trogna, huruvida deras bildning företrädesvis hviler på de resla eller humanistiska ämnenas ;rugd — såväl för, de hänvisningors skull, hvilka en god lärare aldrig försummar att göra från det ens ämnet till det endra, der tjenligt tillfälle erbjuder sig, för att sälunda, så mycket som möjligt, sammanlänka och till ett helt förena de särskilta ämnenas studium, som ock för väljandet af lempliga exempel, genom hvilka, om de äro hemtade från ett för gossen bekant område och afpassade efter hans ståndpunkt, ett klart ljas ofta kan öfver det förut dunkla spridas. Naturvetenskapernas terminologi, hvilken ju uigör ett nödvändigt vilkor för deras studerande, kan väl svårligen inom de båda lipierna lika behandlas — en ordförklaring, som för den ena är helt naturlig, är för len sndre ofattlig. Matematiken åter kunde väl utan skada utgöra ett gemensamt undervisningsämne, om detta skulle å båda inierna med samma kraft framdrifvas; men Jå nu i matematiken, säväl som i viss mån ifven i flera af de ofrannärmndea discipliner 18, framåtskridandet är eller åtminstone vorde vara inom de båda linierna ganska olika, så kan i detta ämne ännu mindre än något af de förutnämnda, undervisningen vara gemensam. Utom dessa nu anförda oligenheter af de våda liniernes närvarande ställning till hvarndra, vilja vi pipeta ännu en annan, Om än förståndsodling och kuaskapsförtf äro gemensamma uppgifter för såväl ien klassiska som den reala lårdomslinien, ch om än det ena alliid i viss mån mäste nedf-ra det andra, så kan det väl ändock icke iekas, att för dem som välja den klassiska liiien, elementarbildningens bufvudsyfte är förtindets uppodlande, då deremot de, som öka inträde på den realistiska, i allmänhet öreträdesvis åsyfta ernåendet af de för ett lifvande praktiskt värf erforderliga insiger. Om så verkligen är, föreställa vi 035, tt en något friare undervisningsmetod skulle ara för realskolan mer passande, då den undra deremot verkligen är och iörblir jen tjenligaste vid en läroanstalt, der förtåndsodlingen göres till bufvudändamål. å länge båda bildningsvägarne, såsom för ärvarande, till en de! med hvarandra samnanpfalia, kunna naturligtvis ej skilda metoler för de olika linierna ifrågekomma, äfena om en sådan anordning annars skulle efinnas hafva goda skäl för sig.