Aftonbladet – 4 december 1867, sida 2

TEATER. jödra teatern: Baccni giftermål. — Ladugårdslardsteatern: Kan ej. Som vi för några dagar sedan nämnde, r hv Hodelis burleska sångspel Bacchi gif ermål i allt väsentligt en trogen efierbilding ef det manr, som tillhör de berykode Offenbachska styckena. Sköna Helena, rfeus i underjorden im. fl. Han har valt riadnemythen till bebandlipg och naturs igtvis ivlagt en mängd anspelningar på lagens frågor, deri besticker sig skilnaden; nen föröfrigt gör stycket ej anspråk på att vara något högre och bättre än de nämnda örebilderna. I ett hänseende kan nu Bacchi giftermål sägas vara lyckadt: mnemlisen såsom ett alldeles öfvertygende bevis på hela genrens lumpenhet för dem, som ännu hyst något tvifvel i den frågan. Ty då ej Offerbachs rafflande och såsgbara musikal:ska nojs eller parisiska lättfärdigheter och nycker i handlingen finnas till för att förvilla omdömet och besticka smaken hog den större al!mänheten, så framstår ypperl gt, huru föga innehåll och rimlighet dessa skojstycken ega, och hur fadda och utnötta havdling och dialog i sjelfva verket äro, Till och med hr Hodell, med sitt friska författarlynne, har på mänga ställen i detta sängspel erfarit tryckningar af manerst och blifvit krystad cch tusg, ehbura paturligtvis ej öfverallt. Så är t. ex. andra akten alltigenom rolig, trots scenernas temligen kända innehåll. Föröfrigt har författaren i allmänhet kännt sig vara inne på ett område, som ej är havs rätta; och det vore lyckligi, om hans ulflygter inom den dramotiska hundfröjdssenrer, i följd af den nu vunva erfarenhe, stannade vid denna. I alla fall hälla vi hozom rökning derför att han ej sökt göra sitt stycke pikcnt, som det heter, genom scener ef tvetydig eler, rättere, af icke tveiydig art: ty om det derigenom också förlorat mycket af det beheg, som dylika smuteigheter förlöga genren i en viss publiks tycke, så har det likväl bevarat den tänkande allmänhetens aktning för förf., äfven om hon denna gång ej kan skänka honom sitt bifall. Hvad hr van Eyedens musik beträffar, cå är den i likhet med texten en noggrann cfterlikning af Offenbachs, men röjer i ala fall en vecker begäning, sinne för säångberbet och en vies ledig fyndighet, eom lofear något för framtiden, endust kompositören vaktar sig for trivialitet i uppföri jen stötesten, for hvilken hen nu ej så sällan räket ut. Glanspuckten i musikaliskt hänse-nde utgöres af tredje akten; synnerligt vifall tillvinoner sig trion mellan Arisdse, eus och Bacchus, som onekligen utmärhes ef sprittande lif och melodiös fägring. Äfven Ariadoes aria i samma akt tillhör styckets mest lyckade nummer. Hvyod som utan all fråga räddat stycket på feenen är det litiga och glada å:e gifvendet, utmärkt som alltid på denna scen af ett godt reamspel. Bland de medspelavde vinner br Bergström priset för sin vemoistärdligt lustiga och förträffligt geromarbe tade framställning af gudars och me uni-kora fader, om man ock medgifver att detta parti tillgodosetts särdeles väl ur författsren. Hvad som framför allt förtjenar erkännande är den lugna måtta han inlägger i sitt spel; just detta gör honom också verkligt komisk. De musikaliska hufvudpartierna uppbäras förtjenstfullt af fröken Paul (Ariadae), com sedan i somras gjort betydliga framsteg i sin eångkonst, samt hrr Warberg (Bacchus) och Thegerström (Theseus). Författaren sjelf bar i Minos en ganska Jycklig roll, hvars lustiga repliker naturligtvis ej skämmas bort i framställningen. Äfven fru de Wahl utmärker sig genom sitt täcka och behagliga spel s2om Amor. Föröfrigt förtjenar framställningen i sin helhet allt erkännande. På kostymer och dekorationer är mycken omsorg nedlagd, så att stycket i yttre måtto tager sig rätt prydligt ut.