Aftonbladet – 3 december 1867, sida 3

3 men VA EROS NRA Om den gäst, som står utanför dörren Ett vädjande till hufvudstadens fruntimmer. Då någon eller några på ett eller annat sätt ryktbarå personligheter hitväntas, resoneras på förhard om lämpligaste sättet att emottaga dem, och tidningarne ge ej sällan en vink om att, utan tvifvel, äfven damerna icke skola uraktlåta att visa sina sympatier — och de uraktlåta det ej heller, ty detär angenämt och hedrande att hylla hvad som kan förtjena hyllning. För gästen, som nu är i fråga, beböfvas visserligsn icke några arrapgemanger i grannlåtestil, ven san. ing blir det dock alltid att just denne gäst fordrar en ailvarlig och begrundansvärd uppmärksamhet af såväl män som qvinnor. : Ifall någon finnes, Bom icke avar hvem. det är som med säkra steg nalkas våra dörrar, så blir det ej svårt att derom erhålla kännedom. Man behöfver blott tega någon kunskap om det djupa elände, som i trots af det nödfallsarbete fettigbestyrelsen uppfuvnit, utom all sncan bjelp, redan inställt sig hos den allra fattigaste befolkningen inom Stockholm, och man skall icke en minut behöfva tvifla på att den blekgrå, den hålögde och bistre gästen bär ett lika bietert namn — nemligen hungersnöden. Ja, sedan vi nu i allo handlat som bröder och systrar mot dem, hvilka äro längt borta och derföre i första hand behöfde enlitandet af våra krafter, så är det en hederns, en hjertats och samvetets pligt stt vi än vidare anlita våra krafter för att räcka hjelpsamma händer åt dem, som kanske få liga äfven deraf att mean nästan icke baft tid att tänka på annat elände än det, hvilket sträcker sig emellan sjöarne och skogarne i de stora landsträckor, der vär blick förirrar sig, om vi betrakta dem endast på kartan... Hårdt vore dock, om bröder och systrar inom vårt eget närmaste område skulle få skäl att klaga öfver en ful!komlig glömska, då vintern nu kommer för att öka alla slags bekymmer. Kanske har Stockhol heller aldrig något är så dyrt fött betala äran att benämnas Phufvudstaden? som just i år, då hit samlas, liksom i en ofantlig reservoir, hela skaror af olyckliga och vilseledda menniskor från landsorterna under den vådliga förhoppningen att här finna ett litet Kalifornien, der man med täljknifvar kan skära om: ej guld, så åStminstone sin brödkaka. Men de finna för sent — isyn-. nerhet qvinnorna — att det är svårare att ärligt förtjena ett brödstycke här än i det bem, som-de öfvergifvit. Närmaste följden: af denna tillökning inom de lottlösaste klas. serna har för dessa blifvit ett ännu djupare nedsjunkande i dyn, söart en böttenlös dypöl af brott, laster och all sorts deprava-: tion, bitter att tänka sig, omfjlig att nämna. Dertill finnes äfven ett slags ?pauvres honteux?, nemligen pauvres honteux från gar tan, som ha det, om möjligt, än värre. Hvad är pu att göra för att efter förmåga mota hungersnöden och det onda, som den: drager med sig i släptåg? Ni svarar måhända att utsigternaäro mörka, men att, då man redon gifvit å mycket till norrländningarne, då skatterna för de fattiges skull blifvit så oerbördt påökade, man är nödsakad att tänka på sig sjelf! Härvid vågar jag anmärka att. just skatternas påökning bäst viser den bekymmersamma ställningen, och huru billigt det än är att man tänker på sig sjelf, måste man dock medge att man alltid har något för mycket, när andra ha intet. Näväl?, invänder ni, så finnes åtminstone BSkyddsföreningen , som genom det samband, den utgör emellan alla församlingarne, tar reda på de svåra förhållandena och afhjelper hvad som är möjligt att afhjelpa !? Ja, det är sannt, vi ha den allmänna Skyddsföreningen, hvilken utan tvifvel utgätt från en stor och djup id, men som dock i sitt framskridande, hur vackra bemödanden än göras, ej kan lemna något fördelaktigt resultat, såvida icke dess tillgångar då och då förökas... Man har stort skäl alt frukta det tillgångarne nu äro mindre än någonsin, så att de ädla qvionor, hvilka egpa sin tid och sin omtanke åt det ingalunda tacksamma värfvet att utröna de savna behofven, kunne göra föga hjelp i förhållande tili den öfverbandtagande nöden. Det var på allt detta jag tänkte — ty Skyddsförenivgen står i nogasie beröring med våra fattige — då en hop arma menniskor under hela långa tiden kommit till mig för att efterfråga om ej några pennia gar kunde bli öfver af dem, som jag insamlade för Norrland. Ack, nej, af dessa pen ningar kunde iogenting ?bli öfver?! Men ärade, kära damer, I, som inom en och samma stad ären grannar till förtviflan och armod, viljen I icke ännu en gång höra mig! Vintern tilistundar med jul och högtidsglädje, beler och mångfaldiga lustbarheter. Skola väl dessa upptaga er så, att I ej hafven tid att göra ett litet handarbete, d. v. 8. strö en fattig blomma på de lidandes stig? Jag tror icke det — jeg tror tvärtom ait denva vinter blir allvarsam för alla rättänkande menniskor och att man icke utsn en besvärande känsla skall sätta sig till ett öfverlastadt bord. De gamle egyptierna