Aftonbladet – 3 december 1867, sida 2

Från den stund då hon hade varit ett osedt vittne till det sista samtalet mellan herr de Brevillan och herr de Barclay, hade hon kommit på nya tankar. Den der tanken på ett enkestånd, hvars afspegling Raoul hade sett skymta fram på hennes panna, kunde hon nu icke längre hysa. Öfversten var för närvarande herre öfver en situation, hvars obehag hon, i trots af sin djerfva oblyghet, började ana. För öfrigt hade hennes advokat låtit undfalla sg et ord, som hon hade lagt på hjertat. Hvarföre skulle hon icke försöka ett närmande, en försonivg? Visste hon väl huru långt hennes välde öfver Guillaume kunde gå? Han hade tillbakaslagit det första angreppet i ögonblicket af sin häftigaste vrede, men ett nytt? Kärleken finner många vägar till ett Kjerta, öfver hvilket han har varit herre. En morgon beslöt sig Christine hastigt för att spela ut denna sista trumf. Den företa betjent hon mötte vågade icke visa bort henne. Hon gick ända fram till Guillaumes rum. Han var icke hemma. Nå ja, så väntar jag vält, sade hon. Alice hade kännt igen sin mors röst. Hon kom in från ett inre rum och störtade eig i vecken af hennes klädning. Christine kände en rörelse af ömhet och upplyftade henne i sina armar. Hennes besök i ett rum, der fordom så mycken kärlek hade mottagit henne, det nya och oväntade i hennes belägenhet, ellt verkade på hennes nerver och meddelade dem en viss lättretlighet. Hennes ögon fuktades. Alice satt med händerna slingrade om hennes hals. Nu stannar du, sade hon; hvad pappa ska bli förvånad och glad! Tror du det, mitt barn?4 (Farts fölNer.