Aftonbladet – 2 december 1867, sida 3

an Den a. nre n el vå et a18 st ut som förtviflan. Han trampade på bjule och gjorde hastiga språng, för att hinna de! saknade fribeten, men bjulet flög rundt oci hans ansträngningar tjenade blott att ro: den skrattlystna hopen. Har ni aldrig sett en menniska, hvars öd liknar den fångna ekorrens? Tänk efter och när ni funnit hvem det är, så kom til mig och viskola tillsammans bexlaga henne synen af ekorren på hjulet har föri das jogat bort skämtet, och idel allvarliga äm nen stiga upp och begära plats. Tankarne likna i dag svartklädda professorer, som vilja upp i katedern och hålla föredrag. Vill ni lyssna på dem en stund? Hvarför icke! Blifva de alltför tråkiga, så går det ju an att somna på åhörarebänken; Den första talaren har valt till ämne: Ytan bedrager?. Det tycks åtminstone i titela hafva nägon gemenskap med ekorren, som såg så lustig ut och likväl var så olycklig. Nu stiger professorn upp i katedern, Han dricker ett glas vatten oc börjar Verlden dömmer efter ytan och blir der: för oftast bedragen. Första beviset på min sats är den gåta som vi kalla qvinna, ty När en qvinna ler och skämtar Hvem kan säga: det är så! Kanske sorgeklockan klämtar Högst i hennes bröst just då. Och när hennes tårar rinna, Hvem ser då i hjertat ner? Kanske skulle der man finna När hon gråter hjertat ler. Ja, mina värda åhörare, ytan bedrager. Tänk om man skulle mäta allt efter sanningens skala! Hur mången, som pu ser ut att gå med hutvudet i molnen, skulle icke då krympa samman till en dverg, och hur mången som nu ses öfver axeln, skulle icke då växa upp tll en jättegestalt! En pygmå, som vill sypas stor, stiger upp på en storhets skuldror. Der står han och låter den lysande manteln falla mot jorden, och den lättrogna mängden är öfrertygad om att han står på egna ben. I den dunkla skymningen sitter en gestalt. Hans blick är blyg och hans mantel är enkel. När han går böjer hen sitt hufvud mot jorden och öfverallt ställer han sig i Tekuggan. Icgen ger akt på honom, ty alla hafva nog af att se och höra på dem som skuffas i rolen. Fråga hvem han är och man skall svara: ?En obetydlighet?. Men måhända är hen en storhet, en mensklighetens prydnad. Det är en älskvärd man med godt hjerta, säger ni om honom som behagat er under en halftimmas samtel. Hans kerekter ligger i öppen dager och liknar en biomsterrik trädgård. Men kastar ni pröfningens tunga lod in blend rosenhäckarne, så skall det måhända tränga genom den fagra yten och försvinna i en bottenlös afgrund. BSätt hellre tro till ett hjerta, dit man träder in likeom mellan skrofliga klippor. Ofta finnes der på djupet en liten grönskande dal, och om man också icke ser några prålande tulpaner, så vet man dock, att om man der bygger sig ett tjällj så bygger man på klippfast grund. — Professorn tystnade, afbruten af en träta utanför dörren. Det är två tenkar som disputera. Den ena påstår att ingenting är så farligt som att tro sig vera för mycket. Den andra säger, att det är farligare att tro sig vara för litet. De hålla ett sådant väsen i hjernekammaren att det är omöjligt att icke höra dem. Nu talar han som påslår att ingenting är så farligt gom att tro sig vara för mycket: Det blåser vind i seglen och din farkost gungar så lätt på lifvets väg. Du häller rodiet fast i din hand och styr mot målet, Dukarne svälla och vimpeln svajar stolt från toppen. Din snabba båt klyfver böljan och kastar forsande kaskader i höjden. Med en ljuflig känsla af välbehag lyssnar du till vågornas brus, som hviskar sakta att en skönare farkost aldrig speglat sig i det blåa djupet. De ljuder liksom en sång helt nära dig. Hell dig, du starke, du stolte, du obetvinglige! sjunga rösterna, och du tycker dig väl hafva förtjent detia lof, ty du har brottats med stormen och utan fruktan hissat dina segel, då andra gömt sig i hamnen för ovädret. Biott dig sjelf har du att tacka för den kraft och det mod, som göra dig värdig att tjena som exempel; blott dig sjelf tillkommer äran att hafva besegrat alla hinder, som hittills kastat sig i din väg. Du är stor och kan fordra att man helsar dig: Hell, den starke, den stolte, den obetvinglige! ör du icke bränningarnes dån? Du har fallit ur kursen och styr rakt på sjelfkärlekens klippor. Vak Na 5. omkriovg dig och tag en varning af dessa splittrade farkoster, som ligga uppkastade bland skären. Lyssna icke längre till dina sjelikära tankar, ty de locka mot klippspetsarne, der din julle skall krossas och du sjelf begrafvas i bränningarnes skum. Den andra tanken tar till ordet och säger: Farligare än att (ro sig vara för mycket är dock att tro sig vara för litet. Det är ett sorgligt skådespel att se en begåfvad själ misströsta om sin egen kraft, och sjunka ned i overksamhet, då motgångarne stapla upp hinder och småsinnets pilar börja hvina. Ofta möter man en yngling som tänker högt och brinner af menniskokärlek, mer som gråter i stället för att handla. Han klagar öfver att man gäldat bans kärlek med förakt, hans arbete med spott och hån. PJag drömde att kunna vara till gagn, men jag ser nu att jag ingenting kan uträtta l! utropar han och sjunker förtviflad ned på vägen. Hen ser de likgilliga vandrarne passera förbi, och vid deras salla blickar känner han en iskyla i hjertat. SE Stå upp, blödiga själ, ty feren är nära! Den frost som griper kring i ditt bröst är föraktets andedrägt, och sitter du här längre, så skall du sjelf förvandlas och blifva lik en af dessa menniskor du beklegar dig öfver. Låt motgångarne egga dig till nya ER RR a eg AE RR KA AR som vinkar derborta i det blånande fjerran. I