Aftonbladet – 2 december 1867, sida 2

— — — — — — En ansökan om äktenskapsskilnad skall inlemnas af honom sjelf i dag till presidenten i civildomstolen, och bevis skola inte fattas honom för att vinna processen.? Oeh det är jag som är skulden till allt!... Hvad pi måste hata mig!? Grefve Raoul bade ifrigt fattat Christines händer för att kyssa dem; hon började gapskratta. Är pni tokig?? utbrast hon. 7Litet förr eller senare, hvad betyder väl det? Det skulle ju alltid gå derhän. Det var så skrifvet!? Denna djerfbet och liknöjdhet sårade herr de Barclay. Det ges få män, äfven bland de mest passionerade, som icke, i det ögonblick då stora uppoffringar helt och hållet öfverlemna åt dem den qvinna de högst älska, erfara en känsla af obehag, nästan af ovilja, då de ej hos henne upptäcka spåret af en tår eller ett utiryck af saknad. ?Er hängifvenhet går ända derhän att vilja befria mig från tanken på samvetsagg?, fortfor grefven; ?men innan jag mottager skänken af ert lif, som ni erbjuder mig, är det min skyldighet att först nedtysta min kärleks röst. Har ni noga besinnat allt hvad pi förlorar? namn, rang, förmögenhet...? ?Förlorar!? upprepade hon. Låt oss gå lill botten af saken, och se om det är så illa som det ser ut. Namnet? — är det inte min egendom? Lagen har gifvit mig det, jag behåller det. Rangen? — inte annat jag vet, så är hertiginnan de Vauxclaire, som reste sin kos med markis de Penaflor, hertiginna i Rom lika väl som hon var det Paris. Förmögenhet? — jag har en, som ir mig garanterad på hedersord; min noarie skall ordna den saken med herr de Brvillans. Ni ser att allt är förutsedt, ord madt, tydligt och klart. Jeg är såledee fri,? Det var ett ord som sväfvade på Raouls äppar, han utsade det: An Alice då? Hon har sin far.? En iskyla Jade sig öfver Raouls bjerta. (Forts, följer )