Aftonbladet – 30 november 1867, sida 3

å Å av Er ER denna speltermin blifvit uppförd i Paris. Den ä komponerad af Johann Strauss. ere —— Wäktaren och de väckta. Vi återgåfvo nyligen ur tidningen ?Wäk: taren? en gudsnådelig utgjutelse öfver sven I ska studenternas sångarresa till Paris, så som en profbit på arten af den hufvud hängande, hjertnjupna och sterila pietism. för hvilken man nu gör propaganda på . många håll här i landet. Artikeln har. Jedan den sålunda blifvit bekant uton j Wäöktarens läsekrets, ådragit sig rätt myc ken uppmärksamhet och blifvit föremål fö flere kommentsrier, både allvarsamma och skämtsamma. Till det pikantaste som före. kommit i sistnämnda afseende hörer utan tvifvel en liten historia, kom den snillrike krövikeskrifvaren i Stockholms Dagblad belrättar. Vi tro den vara förtjent att läsas äfven utom hufvudstaden och ätergifva den derföre här. Krönikeskrifvaren berättar: På Söder, långt ner på Maria Högbergsgata, bor fru Pettersson, ett gammalt hederligt fruntimmer, som ännu gerna skulle deltaga i detta lifvete glädje, om hon icke låtit öfveriala sig att prenumerera på Wiäktaren. Fru Pettersson har en dotter, som ännu hellre ville glädja sig åt sin unga tillvaro, om hon icke nödgades hvarje vecka läea högt ur Wäktaren, under det modern tar sig sin eftermiddagslur i kakelugnsvrån. Thilda Pettersson får på det viset läsa om igen flera spalter hvsrje gång, ty det händer att ett och annat undfaller fru Petterssons uppmärksamhet, när hufvudet blir för tungt och stöder sig för länge mot kakelu:nen. Derigenom kan Thilda Pettersson numera hela Wäktaren utantill, och då är det väl icke möjligt för henne att vara glad. Hon suckar dagen i ända, och vaknar hon någon gång om natten, så suckar hon äfven då. Det är en stilla sorg, som leder till himmelen, säger fru Pettersson, och drar en äpnu djupare suck. Så har den lilla våningen vid Maria Högbergsgata, som fordom var ett glädjens hem, blifvit en suckarnas bostad. — Man måste väl ändå förströ sig litet, — säger fru Pettersson ibland, och då tager hon sin dotter med sig och går upp till Johannis, icke för att gå i aftonsången, nej, den är icke längre rog helig för henne, det ordinarie presterskapet åtnjuter icke längre hennes förtroende, utan för att deltaga ien liten ?bönestund?, som täcker i fem timmar, hvarefter man roar sig med några nya heliga sånger? och idkar barmhertighet, riktigt praktisk filantropi, som består uti att sy skjortor och sticka strumpor åt de små vildarne på Söderhafsöarne.. Det är till dessa aflägsna trakter, som de ?heliga? i Sverge numera måste rikta sina blickar, ty inom fäderneslandet har otron gripit alltför svårt omkring sig. Här är icke längre nägon tacksam jordmån. Gamla Sverge är förloradt. Ena afton i förliden September öfverraskades grannarne vid Maria Högbergsgata af att se den lilla våningen upplyst och flera skuggor aftecknade på rullgardinerna. — Hvad föregår nu i suckarnes hem?? — frågade man. — Skulle den stilla sorgen? hafva åstadkommit en liten glad begrafniog? Är det fru Pettersson som firar graföl eller är det hennes dotter? Men det var hvarken fru Pettersson eller Thilda Pettersson. Begge voro lifelefvande och — riktigt glada, alldeles som helt vanliga, oheliga menniskor. Det sker då underverk i vår tid äfven annorstädes än vid Mentana? Glädjen uppenbarade sig i suckarnes heml! Man såg förnöjda miner, hörde ett gladt samspråk, ja man till och med skraitade, skrattade riktigt hjertligt... Förunderligt, högst förunderligt! Sällskapet bestod af några fruntimmer och en ung man, blott en, men det var mycket nog, ty det manliga könet hade aldrig annars tillträde till epkefru Petterssons bostad. Den uvge mannen var Ludvig Pettersson, fru Petterssons brorsson och student i Upsala. Han hade deltsgit i sångarfärden till Paris och med sina kamrater åter lyckligt aniändt till fäderneslandet. Det var nu dagen efter den stora festen på Hasselbacken, Fru Pettersson hade ställt till en liten familjefest för att fira sin brorssons värdiga deltagande i sångarfärden och den seger, som blef ett resultat deraf. Ludvig hade alltid förut varit hennes gunstling, ty han var ju sön af hennes älskade broder och sjelf en båda artig och vacker ungdom samt dertill en mycket flitig gosse, som nog kommer att taga en vacker grad?. På senare tider bade Ludvig Pettersson likväl aldrig blifvit mattagen i sin fasters hus, till stor sorg för hogom, som uppriktigt höll OT an fars syster och kenske ännu hjertligare tyekte om sin fars systerdotter, den täcka Thilda, som förr var så glad och blickade så friskt ut i verlden. Den der ?stilla sorgen? hos unga l Thilda hade väl sin ursprungliga rot i moderns afvoghet mot Ludvig, och den sorgen botades sannerligen icke-af att läsa Wäktaren, Men hvarför hade fru Pettersson blifvit så ovänligt stämd mot brorssonen? Jo, han envisaaes att studera filosofi och . blygdes icke för att söka sanningen, då Man kunnat få den till skänke af AOrheliga samfund, till hvilket fr Pettersson hörde. På det viset skälle Ludvig Pettersson ju blifva evigt förtappad, och ioke ville fru Pettersson hafva något att göra med de förtsppade, sedan hon sjelf lyckats genom ihärdigt suckande och heligt hat mot verlden blifva utan syndaskuld. 7 Brorssoben blef alltså för benne en främling, till och med en afskydd främling. När han med de andra Upsalasångarne uppträdde på konserten i Katrina kyrka, utsade fru Pettersson, den förr så milda gvinnan, sin förbannelse öfver Ludvig, som rågat sitt syndamått genom att sjunga gudlösa visor? SKR RE