Aftonbladet – 30 november 1867, sida 3

och på den dagen hörde man icke en ends I. suck i ?suckarnes hem?. rMen midtunder den glada festen i den rlilla våningen vid Maria Högbergsgata tog ti fru Pettersson sin dotter afgides. Ludvig hade just då sjungit en liten vacker stump L för fruntimmerna och smuttade på ett glas vI hallonsaft under afvaktean på att man skulle 1bedja honom sjunga en stump till. — Hör du, Thilda, — hviskade fru Petpo fersson, — du läste väl riktigt rätt i Wiäk, taren? Det har kommit en sådan ängslan r ) helt hastigt öfver mig. Tänk om det är synd det här alltihop! Tänk om du tagit miste, icke på tidning, ty något annat blad har jag ju inte och aidrig skall något komma öfver min tröskel heller, men om du I hoppat öfver något eller kanske skulle hafva läst bara mellan raderna? Det vore gruf-lligt, ty jag får bekänna att jag har rätt roI ligt i qväll. — Nej, mamma lilla, — svarade Thilda med stor tillförsigt och glädjen lyste så å I klart ur hennes vackra ögon, — jag har linte tagit miste. Det står verkligen att vi i lkunna fröjda oss åt den triumf svenska sån. Igen firat, eller ungefär så der, ty inte minrines jag sjelfva ordställningen. 11 Fra Pettersson fann sig lugnad och var -Ihela aftonen den mest älskvärda värdinna. 1 I Förbannelsen öfver Ludvig hade hon redan ? förut ännullerat. När gästerna slutligen af-llägenat sig, erkände fru Pettersson, att hon licke kännt sig så belåten på många Herrans lår. Unga Thilda drömde om natten de ljufvaste drömmar. Så förgingo åter några veckor. En dag lläste fru Pettersson sjelf sin trogne WäkItare... Plötsligt föll bladet ur hennes hand, I och sjelf slog hon hufvudet hårdtikakelugnen. Thilda skyndade att hjelpa imodren, I fruktande att hon fått en slagattack. Fru Pet: tersson hemtade sig dock så småningom. ; — Nu äro vi olyckliga kanske för tid och levighet, — sade fru Pettersson med gratlik stämma. — O, vi arma, arma syndare! I — Hvad är det, mamma lilla, — sporde Thilda med stor ängslan. Hafva de otäcka norrlänvingarne nu varit framme igen och Isyndat? Är det för dem vi ytterligare skola lioa?... Men hur är det, mamma lilla, äro vi sjelfva inte fria från a!l syndaskuld? I — Det hade vi väl rätt att tro, mitt barn, men vi fröjdade oss åt de otäcka studenternas sångarresa. Det var synd, stor synd. — Kors, hvad säger mamma! Och Wäktaren, som gaf oss lof att vara glada den gången! — Ja, det var då, men nu säger Wäktaren sjelf att det var synd. Se här, läs sjelf! Efter denna stund finner jag iogen ro. Må min förbannelse ännu en gäng drabba denne ogudaktige Ludvig! Och när jag tänker på att denne gudlöse pojke stått här, här i på en opera i Paris! Hären resa sig på mitt hufvud! Mitt arma barn, låtom oss hädanefter egna vårt lif uteslutande åt tårar och suckar. Det är den enda glädjen. Lyft aldrig ditt hufvod från ditt bröst, skäda alltid mot jorden, att du icke må blifva vittne till denna verldens gräsliga ondska. Efter den dagen gör Psuckarnes hem? åter rätt för sitt namn. Moder och dotter sucka från morgon till qväll, dag ut och dag in. Det är numera deras enda sysselsättning. Om det kommer ett bref från Ludvig, kastas det genest ouppbrutet på eiden, och den dagen suckar Thiida dubbla portioner. Detta är eu liten historia, som vi icke kunnat underlåta att berätta, ty den hörer till dagens krönika, ehuru det snart är tre månader sedan Upsalasångarne återvände holm ett ?euckarnes hem?, åtminstone icke ännu. Vi lida visserligen för våra egna och norrlänningarnes synder, till och med för Upsalastudenternas framgång i Paris, hvilket alltsammans kan vara kännbart nog, men Stockholm tar saken temligen lätt i allmändet, och den är det kanske i flera afseenden, synnerligen i ekonomiskt; men det är icke angdt att herr Pettersson gör som fru Pettersson, stänger sig inne och suckar. Han måste vara praktisk och söka rätt på or sakerna till det onda. Det sker lättast vid! en god middag. Man talar också nu om flera betydelsefulla ?Zweckessen?, som komma att gifvas för att agitera mot de däliga tiderna. — Vi ha en liten middag på Subde i morgon, — säger herr Pettersson, — för att gen. Du kommer ju med? — Det gör jag visst, det! I nästa vecka ha vi en dylik middag på ?Royal? och dagen derpå hos Cadier. Men vi skola vara atrioter... endast ostron, gös å la Sotto-v ajor, tryfferade hjerpar och så der vidare, blott inhemska rätter. Ingen norsk sill och annat utländskt kram! itet champagne dricka vi väl, det förstås. Det har nu blifvit en svensk åryck och kan verkligen betraktas ur fosterländsk synpunkt, isynner. het då man begagnar varan endast för att underlätta matsinältnipgsprocessen efter det svenska köttet, . Så äter man sitt PZweckessen? slutligen varje dag blott för att kunna visa sin paåtriotism och öfverlägga om orsakerna till de hårda tiderna. När man hållit på med den patriotismen några år, blir man ändtligen n Wasariddare. Det är illa arrangeradt, sä P Bg u ger Schahabaham den andre i Dentes operett, om icke stjernorna räcka till, Skall det icke finnas så många stjernor, att hvari och en menniska kan ha sin? Ta : pe vv visst! de oda också r aua väl konditio2 sen. Hvarenda en af oss får SM wasa, kanske nordstjernan på köpet, blott vi ha tålamod att hålla på med våra PZweckessen?, våra syftemål?, som de på svenska kallas. Skulle vi få indigestion af alla dessa mål, kunna vi ju äta revalenta g arabica och blifva menniskor på nytt. Detf kan behöfvas en ny upplaga af hela slägtet, då skolungdomen, om man får tro officiella n rapporter, är så ytterligt försvagad. För-s klara orsaken den som kan! Skulle dett möjligtvis vara norrlänningarnes fel? El-ld ler är ett syndastraff för att Upsalasångarnen reste till Paris? Kan revalenta arabicale rädda oss? 3 ERRORS AROS 0 ( Paster Roebrioh och den lappska milt eget rum, och sjungit verldsliga visor, . liksom han förut gjorde det i Catharina och : från Parise, Lyckligtvis är icke hela Stock-;j het. Situationen är bekymmersam, heter d D Vv n komma öfverens om den betryckta ställnin-v ä g D f betr Pr Se rm Jr I V h e t r vy Vv