Aftonbladet – 29 november 1867, sida 3

Jråaete, nationer plägar hållas helig; d senare derigenom, att enskildas egendo 1) blifvit tillgripen och förskingrad. Nukunt Ti det hända, att den offentliga inrättninge I styrelse förklarar depositören i fråga va: den förrymde embetstjenaren, men icke ii rättningen sjelf, dermed frånsägande sig al ansvar för nederlagsgodset, och att egarei som nedlagt sin tillhörighet i hvad han god tro ansåge för offentligt förvar, finne detta vara ett hårdt tal. Så länge fråga bärom debatteras endast mellan partern: bör den icke, strängt taget, under presser domrätt; men i samma ögonblick den göre anhängig inför offentligt forum, väntar uta tvifvel allmänheten att i pressens diskussio öfver affären finna en vägledning för si omdöme. Ett annat exempel. När stora finansiell företag omtalas af tidningarne och vissa ak tier eller obligationer rekommenderas i all mänhetens bevågenhet, så är i ett sådar förord ingenting obefogadt eller klandervärdt så framt det grundar sig på säker kännedor om affärens sunda beskaffenhet och de dei intresserade personernas moraliska och eko nomiska soliditet; tvärtom väntar allmänhe ten med skäl att pressen skall påpeka så dana och uppmuntra till sådana företag pla ceringar af kapitaler, som äro egnade at främja allmän och enskild nytta. Likaså motsatt fall. Om någon enskild eller bola; uppträder med prospekter, egnade. att sli dunster i ögonen på ett mindre öfvadt om döme, om ett företag orienteras på ögon skenligen omöjliga grunder eller med ögon szenligen otillräckliga krafter och utan be tryggande garantier; om någon förnäm ving lare, för att afvärja egen ovilkorlig ruin ville slå under sig en del af allmänhetens besparingar, men i stället att vädja till de ras medlidande, hvilket vore hans fulla rätt toge sig före att oblygt pretexterände eti allmännyttigt ändamål, anlade en formlig traine för att i spekulationer af tvetydig be. skaffenhet inlocka de minst upplysta och mest oerfarne i samhället; då anser jag det rent af vara pressens skyldighet, och icke blott dess rätt, att allverligen bryta stafven öfver sådana förehafvanden, ur det allmänna förtroendets fridlysta område utdrifva ockrarne på den godtrogna massans okunnighet och kullslå de falska vexlareborden, från hvilka tomma förespeglingar eller invisningar på den blinda slumpen, utprånglas såsom verkliga valutor. Auvnu ett tredje exempel. Det säges att i vårt land skall finnas antingen i vissa afseenden mycket bristfä liga lagar eller också mycket uppöfvad skicklighet att kringgå dem, så att t. ex. personer, som derom beflita sig, skola kunna bedrifva att majoriteter i bolag göra affärer som kränka minoritetens rätt eller att kreditinrättningar till pantegarens förfång, realisera förverkade bypoteker. Om så sker, så är det pressens både rätt och pligt att inför allmänhetens domstol beifra sådana öfvergrepp. Men skall pressen i sådana fall uträtta hvad den åsyftar och icke motsatsen, så måste den handia så att den blir trodd, det vill säga både bevisa att den talar sanning och ådagalägga sin befogenhet att föra de förorättades ta len, ty i annat fall bänder hvad jag nyss ofvanföre antydde, att allmänheten, åtminstone den upplysta och hederliga delen deraf, lätt kommer på den tanken, att de obevisade insinuationerna endast äro en partiförföljelse. Det skall sannolikt invändas, att de förorättade vanligen äro för blyga eller, såsom det förskönande kallas, för finkänsliga att uppträda i egen sak och med 5ppet vieir. Jag kallar en sådan undfallenhet helt enkelt för feghet, desto -klandervärdare som den genom att förråda sin egen rätt äfven förråder andras, Jag vore frestad att säga ett ord om den briet på civilt mod, som ej är sällsynt vid sidan af mnationens erkändt stora militäriska tapperhet, men detta skuile föra mig nog mycket. på sidan om mitt ämne. Det kan vara nogatt här anmärka, huru ett anonymt försvar allt. för ofta väcker misstanken att den antagligen förlördelade, an ingen icke vågar försvara sig sjelf eller icke kan det, emedan han alldeles icke lidit någon orätt. Ett följ, der en tidningsutgifvare, som lik eder kollega hyser den allvarliga föresatsen att beifra hvarje krävkning af den ekono miska moralen, skulle hemta rika anledningar till den ädlaste och mest fruktbringande verksamhe, är de lätt kontrollerade företeglserna vid de dagliga konkurserna. Om t. ex. vid ett sammanträde med borgenärerna i en massa, hvars jordegendom beilaner sig i händerna på en arrendator, denne helt öppet förklarar att han emottagit jorden med verketäldt höstutsäde, men att han ej tänker lemna den ifrån sig i samma skick, endast derföre att en oerfaren och godtrögen jordegare glömt att i arrendekontraktet inrycka ett särskildt. moment, hvarigenom uppfyllandet af denna naturliga skyldighet skulle kunna förmligen kontrolleras, så kunde er kollega med fullt fog framdraga en sådan advokatur till behörig brännmärkelse inför den räitäpkande allmänheten. Om t. ex, vidare en samvetslös gäldenär uppger fiogerade skulder till en lika litet skrupel besvärad borgenär för att på grund af ex ny, men någorlunda boföllig lagstiftaingöra sig sjelf och den gode vänn -. ie någon tredje fullkomligt — dd! Jem son till sysslomar 5 osjelfständig perhetsouktia— I massan; om, när fastigEr vu för tredje gången utlyses, tid vch rum tagas så väl i akt, att t. ex. en ombudsman för ortens hypoteksförening, som på klockslaget infunnit sig och efter några svårigheter verkligen hittar rätt på auktionslokalen, finner klubban färdig att falla på ett anbud af första sysslomannen, som t. ex. med 40 procent understege den intecknade hypoteksskulden : — om den stackars sysslo: mannen, söm sålunda blir tvungen att betala för egendomen ett halft hundra tusen eller så, mer än han finner önskvärdt, i stället söker arrangera lösöreauktionen så att klubban faller just vid hans första anbud, så att kringstående personer icke ens iyckas att göra sina högre anbud hörda, åtminstone icke antagna; — om sådana affä rer bedrifvas notoriskt, midt i folkrika provinser och öppet omtalas och kommenteras i de tulrikaste sällskaper; — så skulle måhända ej er ärade yrkesbroder finna dem alldel e ovärdiga sin granskande uppmärksamhet. Och alldeles sällsynta lära de väl icke vara, om det annars är sannt att det finnes personer som för sådana sysslomanakanor hohäfoåa hålla nvdlonilkga Jara,