Aftonbladet – 29 november 1867, sida 2

hastigheten träffade hans stöfvelklack Christines fioa tumme och skrapade huden, Ah! Ni bär er gement ät!4 ropade hon. Men ban höll redan påpperet i handen och hade uppvecklat det. Hans ögon slukade skrifvelsen; den innehöll dessa få rader; Min älskade Christine! Er dag tillhör er, säger ni, och ni erbjuder den åt mig. Kom, jag älskar er för högt för att icke önska att jag redan bade er hos mig, helt och hållet min, och likväl!... Men hvilken liten förtrollerska ni är! Ni säger blott ett ord, och genast glömmer jag denna klokhet och förnuftighet, som borde vara rättesnöret för mitt lif, alldenstund det gäller äfven er, tKom således! Hvad du vill, det vill ock jag, pu och evigt! Raoul. Medan herr de Bråvillan läste, hade Christine långsamt rest sig upp, borrande uti honom sina blickar, mera skarpa och tindrande än stål. Hennes tårar hade torkat, hennes ansigte var gråhvitt; hon grubblade på hvad hon borde göra. Plötsligt kände on på sina axlar två kalla och tunga händer, så tunga, att hon gegnade till golfvet. cOch jag har kunnat älska digt... Du falska ormi4 utbrast Guillaume, Christines kvän stötte hårdt emot mattan. Nedhukad, sträckte hon upp a.marne, lik. som för att undvika det slag som hon väntade och tillslöt instinktmessigt siva ögon. Efter en sekund öppnade hon dem åter. Öfversten stod framför henne, ännu hotfull, men orörlig gom en bildstod, med henden hårdt pressad omkring det papper han nyss hade läst. Med blicken bäftad på honom, reste sig grefvinnan upp med de mjuka och smidiga rörelserna hos en vaknande panther. Fraraför henne öppnade sig en okänd frem