Aftonbladet – 28 november 1867, sida 2

Tonen i hans röst kom henne att darra; hon bäfvade ett ögonblick, men hennes tanke lemnade snart detta rum, stängdt för den yttre verldens buller, och ilade till ett annat rum, der det icke var öfversten som väntade heine. Ah?, tänkte hon, Raoul älskar mig inte på det sättet!? Och återgäldende herr de Bråvillans passionerade omfamning, hviskade hon med slocknande röst: Min stackars Guillaume, jag kommer hvarken att dö i afton eller i morgon !? Någon tid förgick. Herr de Brevillan sväfvade ofvan molnen. Hans dåraktiga oro hade utplånats, liksom fördjupningarne i den ina sanden utjemnas vid vågens öfversvämning. I detta hem, der Alice växte upp och utvecklade sig, mellan barnets joller och modrens smekande leende, rönte han en sällhet, som icke kunde stegras. Under denna hans sällhetstid återvände hans tanke ofta till kapten Berthier. Han är död! tänkte han; och utan len kula, som skördade honom, skulle jag sanske aldrig lärt känna Christine.5 Med en befallande mildhet skickade Christine honom stundom ut i sällskepslifvet itan henne, eller ut på jagt. Jag vill inte4, förklarade hon, Satt man kall tro att äktenskapet stänger in digien ell. Du har vänner... de skulle börja rata mig, om de ej mera finge se dig ibland ig.4 pe kunna ju komma hit?4 invände Guilaume, Det är inte detsamma; för öfrigt har vänskapen sin svartsjuka lika väl som käreken. Man måste respektera den. Guillaume lydde. En dag, då han var vå jagt några mil if ån Parise, öfverraskades