Aftonbladet – 26 november 1867, sida 2

Grefve de Bråvillan, som vid denna tid var medlem af en militärkomite, roade sig ibland, efter slutade komit-sammanträden. att taga barnet med sir ut och promenera. Detta var en riktig högtid för den lill Alice, som återkom rosig och frisk från sine Manga utflykter. a dag, då han med glädjestrålande blickar följde den lilla täcka kalesch, i hvilken Alice satt och med ovan hand styrde ett spann af getter, mötte Guillaume samme officer, som icke hade velat tjena honom såsom vittne vid sitt besök hos kapten Berthier. Andrö fattade sin vapenbroders arm. Se på henne, är hoa inte bra vacker? utbrast öfversten, pekande på den lille Alice, som muntert svängde sin piska. Utmärkt söt; jag ken föreställa mig hvad fru de Bråvillan mäste vara betagen i hen ne. Hon är väl snart här för att uppsöka er?? ?Nej, tyvärr! Verlden har sina anspråk, Tjogtals skyldighetsvisiter upptaga hela hennes eftermiddag.? Åh, verkligen!? Och dessutom var hon rädd för vädret; Alice får så lätt snufva; det är i strid med grefvinnans tillsägelse, som jag har tagit henne med mig. Hon tillber henne.? PSåå.? I detta ögonblick flög en vagn förbi, dragen at ett par ystra springare, och Andre igenkände vid första ögonkastet fru de Brevillan, som vid åsynen af honom kastade sig tillbaka i vagnen, i hvilken äfven hr de Sarelay befann sig. Blixt och dunder !? utbrast officern. Hvad står på?? frågade Guillaume, bvilken, sysselsatt med att ordna tyglarne i Alices händer, ingenting hade märkt.